Det är något speciellt med radio-att bara höra rösten förhöjer känslan mer än när man samtidigt ser personen tycker jag. Och känslan har jag med på gränsen till löjeväckande. Är nog en extremt lättrörd person som har mycket lätt för att beröras och börja gråta.
Så när David Hellenius berättade om förlossningen av sin son och hur nära det var att det gått tokigt. Ja, då började jag sitta där med tårar i ögonen och fick svälja och svälja, blinka och blinka, för att kunna se plattsömmen klart! Han berättade självklart annat som fick mej att lockas till skratt också.
Efter att signaturen ebbat ut slog jag över på Sveriges Radio på nätet och satte på gårdagens sommar med Anja Pärson. Jag har väl aldrig haft några åsikter om henne, men när hon berättade så öppet och starkt om sitt liv och sin kärlek, så fick det håret att resas på mina armar, och gång på gång fick jag torka mej i ögonvrån.
Många människor kan berätta så personligt och bjuda så mycket på sej själva, och då är det verkligen en höjdarstund framför radion.
Jag minns i fjol, när flickorna och jag var på Öland och vi skulle gå ner på stranden och fika, men vi började lyssna på "lyssnarnas" framröstade sommarpratare 2011 Monika Nyström. Hon pratade om sorgen efter maken som blivit sjuk och dött, och hur hon hanterade livet efteråt tillsammans med barnen. Det var så otroligt starkt. Vi fick ta kaffet i bilen och så satt vi där och grinade ikapp. I alla fall äldsta dottern och jag, den yngsta var inte lika imponerad, utan satt och lyssnade på musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar