Vad gör man inte för sina barn!?

Vilken tur att jag var lugn och harmonisk efter yogapasset igårkväll!
Jag duschade och ställde mej, iklädd morgonrock, och rensade, skar i småbitar och frös in alla jordgubbarna jag inhandlat tidigare under dagen. Strax före midnatt var det klart och jag tänkte just gå och borsta tänderna, när mobilen plingade till. Det var yngsta dottern som skickade ett sms; "-Kan du komma och hämta mej, vi har missat sista bussen hem?!"
Saken var den att hon tidigare på kvällen tillsammans med kompisar tagit bussen till Östervåla för en fest i någons sommarstuga, och kl 00.10 skulle de ta sista bussen in till stan igen. Jag ringde upp henne och fick veta att den tiden gällt förut, nu hade sommartidtabellen inträtt och sista bussen hade gått halvelva....
Det var beckmörkt ute och regnade, jag var trött, färdig för sängen, ville jag sätta mej i bilen och köra 10 mil?!
Den äldre dottern kom och undrade vad som stod på och hon blev tvärarg på sin lillasyster." -HUR kan hon för det första ringa så här sent och ha mage att begära att du ska komma och hämta, mamma. Du gör det INTE, hon är alldeles för bortskämd. Nu får hon skylla sej själv och sova kvar. Hon kan komma hem imorgon!" Hon höll en lång monolog och skällde och skällde. Sen blev hon arg på mej för att jag gick och klädde på mej och tog bilnycklarna.
-Du kommer att fatta när du själv får barn, försökte jag.
Saken är den att jag  framför mej såg (kalla det fördomar, men jag har också varit ung och festat ute på landet); hembränt i plastdunkar, fulla killar i keps som sätter sej bakom ratten i gamla skruttiga volvobilar och drar iväg på smala grusvägar rakt ut i ingenstans.......
Jag fick sällskap i bilen!  Till en början av en rätt sur dotter, men så småningom tinade hon upp och vi lyssnade på "Vaken" på p3 och hjälptes åt att speja efter vilt. Fick faktiskt se både harar och rådjur. Det kändes långt och ödsligt, men så stod hon plötsligt där på en busshållplats mitt ute i skogen, min minsting. Och hon blev sååå glad att se oss!
Strax före klockan 02.00 kröp jag isäng ganska så nöjd med livet.
Minns när jag började åka och hämta på fester, Gustav var 14 år och jag bilade ut till Sävja för att hämta hem honom vid 1-tiden en lördagnatt. Jag tänkte; -Herregud, hur ska jag orka hålla på så här i säkert 15 år till..... Nu har ju snart dom där 15 åren gått, och det var väl inte så farligt?!