Lägg din hand i min......

Jag har egentligen aldrig varit någon stor fan av Håkan Hellström, men hans melodi Valborg är riktigt skön att lyssna till, särskilt en sådan kväll som ikväll; Valborgsmässoafton.
En "afton/dag" som har gått mig ganska så spårlöst förbi -vad gäller traditioner-  ända till ikväll, när yngsta dottern släpade med sina gamla föräldrar och pojkvännen till majkasen.

Har, sedan i torsdagskväll,  tillbringat all tid med barnbarnet och haft full fokus på våra aktiviteter. 

Det är intensivt men samtidigt ett sätt att verkligen vara i nuet och fokusera på det. 

Föräldrarna (som varit på långweekend i Berlin), hämtade nu ikväll och stannade kvar på middag innan dom begav sig hemåt.

Yngsta dottern har varit hemma och firat Valborg i dagarna tre, men ändå hade hon ork kvar att "släpa med" sina gamla föräldrar till majkasen. Dit var det längesedan jag gick, och maken och jag konstaterade att vi inte längre kände igen så många ansikten runt elden! Vi fann tillslut några gamla grannar som vi samspråkade med, alltmedan elden sprakade och röken sved i ögon och halsar.

Och nu är huset tomt och tyst igen. Det som hörs är makens snarkningar från sovrummet. 

I morgon är det redan maj månad!!

Och i morgon bitti när jag vaknar, ligger jag inte inklämd mellan barn och hund....

Logistik i vardagen

Det är ett pussel att få vardagarna att gå ihop ibland! Det kräver sin logistiker för att få det att flyta smidigt!
Jag planerar och skriver listor för var dag. Prickar av vartefter.

Kommande dagar är ganska så inrutade.
Upp tidigt i morgon bitti och tvätta håret och packa för en övernattning. Städa och göra våffelsmet.
Yngsta dottern och lilla vovven blir hämtade vid tåget på förmiddagen av pojkvännen, sen kommer dom hem och vi får en våffel-lunch tillsammans innan jag cyklar till jobbet.
Måste ställa in sista lektionen imorgon eftermiddag, för att cykla till psykiatrins hus och delta i ett möte kring en elev. Direkt därifrån hem och hämta packningen för att cykla till yngsta barn-barnet där jag ska tillbringa natten. Yngsta dottern ska samtidigt skjutsa föräldrarna till Arlanda, dom ska flyga till Berlin på en mini-semester. Middags-soppan förberedde jag igår.
Fredagmorgon ska barnbarnet lämnas på dagis innan jag åker och jobbar. Hämtar honom igen klockan fyra och cyklar hem till oss. Maken flyger då till Malmö för att delta i en golftävling över helgen.
Maten är planerad och inköpt, sängar bäddade, barnböcker lånade på biblioteket.

Jag tror att läget är någorlunda under kontroll, men min tid kommer de närmaste dagarna att fokuseras på barnbarnet, så här återkommer jag i bästa fall på Valborgsmässoaftons kväll.

...vem säger att man inte kan lära gamla hundar sitta?

Ikväll har jag stått i tvättstugan, manglat och strukit och lyssnat på Framgångspodden.
Det var äldsta dottern som introducerade den när vi bilade upp till fjällen. Jag tyckte väldigt mycket om den och prenumererar nu på deras nyhetsbrev.
Alexander Pärleros, grundaren, är duktig på att ställa frågor och det blir mer av ett samtal än en ren intervju.
I bilen lyssnade vi på två avsnitt med Kjell Enhager, där han bland mycket annat sa att han inte talade om att tänka positiva eller negativa tankar, utan att se saker och händelser med röda eller gröna glasögon. Det där fastnade hos oss, så hela fjällveckan, om någon klagade över skoskav, kalla händer eller var sur för att ha förlorat i kortspel, då gick vi och talade om för varandra "Nu är det dags att byta glasögon".
Ikväll lyssnade jag på honom igen, fast ett nytt avsnitt om hur man klarar sina mål. Han menar på att för att nå ett mål måste man beta ner det så att man vet vilken känsla man vill åt. Ett mål följs alltid av en känsla, och det är den man eftertraktar.

Tänk så mycket intressant det finns att lyssna på och lära sig av! Man blir liksom aldrig färdig.

Mangel- och strykhögen blev i alla fall färdig. Liksom jag själv, så nu är mitt mål att krypa i säng, och känslan jag vill åt är sömn!

...så vem säger att man inte kan lära gamla hundar att sitta??

Tears are words the heart can´t say.

Idag när jag satte mig i bilen för att åka och veckohandla mat spelades Wild World på radio och mina tårar började rinna, så jag fick blinka för att kunna se att köra!
Texten och melodin har alltid berört mig starkt, ända sedan den gick varm på kasettbandspelaren den första hösten jag flyttat hemifrån och bodde uppe i Östersund.
Och ibland är jag bara lite extra känslosam.
Idag var en sådan dag!

Men det är inte negativt att ha lätt för att gråta! Hittade detta på nätet;

1. Du blir i bra fysisk form!
Om du gråter ofta så har du en hälsosam och stark kropp. Att hålla in känslor kan orsaka psykisk ohälsa, vilket i sin tur kan leda till värre sjukdomar. Att gråta sänker också kolesterolhalten i din kropp och gör att du automatiskt får mindre ångest.

2. Du kan ändra ditt humör snabbare!
När du gråter så har du tillåtit dig själv att känna något obehagligt. Om du gråter så konfronterar du dina känslor på en gång, och forskning visar att tårarna gör att du mår bättre snabbare, än om du inte gråter.

3. Du blir modig!
Att visa sig sårbar är inte alltid lätt. Det finns flera risker med att öppna sig, det är t ex lätt att bli sårad. Men om du kan tillåta dig själv att gråta inför andra så är du väldigt modig för det första, men du kommer också att inse att du vinner på det i längden.

4. Du blir en god kommunikatör!
Om du har lätt för att gråta så är du ofta väldigt öppen med dina känslor. Du har därför lätt för att förstå andra människor och hur dom känner och därför känner många att dom kan prata med dig om allt.

5. Du får starkare relationer!
Det är lätt att stänga ute allt och alla när du egentligen vill gråta ögonen ur dig. Gråt istället, du är starkare om du tillåter dig själv att visa dig svag och kommer genom detta att få starkare relationer med dina nära och kära.

6. Du lär känna dig själv!
Om du tillåter dig själv att gråta så kommer du att lära känna dig själv bättre. Du kommer få bättre kontroll över dina känslor och förstå varför du mår som du gör.

7. Du blir lyckligare!
Om du har lätt för att visa känslor när du är ledsen så har du ofta lika lätt att vara glad och känna lycka. Du som gråter ofta blir dessutom ofta gladare när du väl blir glad.

Ett litet uns av sanning ligger det väl i dessa punkter!?!

En helg som bjudit livets berg- och dal-bana!

Fest, glam, glädje, sorg, skratt, gråt, barnasinne, död......

Festen på skolan i fredags var så lyckad!! Mat och dryck räckte och blev över. Det var skratt och stoj, dans och skoj. Och jag blev så firad!! Med en egen visa, där alla mina kollegor, tillsammans med bandet, sjöng och spelade en text som handlade om bara mig, till melodin "Dagny, kom hit och spill"
Dessutom blev jag uppvaktad med en blomsterbukett och en flaska fin-champagne. Jag blev så helt "tagen på sängen", glad och rörd!!
Vid 1-tiden, när jag var påväg i säng,  fick jag-via nätet- se att Avici var död! 28 år gammal, framgångsrik och berömd, men olycklig och vilsen. Så fruktansvärt sorgligt!!

Sen blev jag med hund! Bulldoggen Frasse stannade över helgen, när husse och matte skulle fira födelsedag i hufvudstaden. En annan födelsedag-sonhustruns- skulle firas på hotell/spa vid Mälarens sköna strand, så strax efter lördag lunch dök två söta barnbarn upp. Maken kom tillbaka från Praktikertjänstdagarna i Stockholm strax efter, och vi tog med oss barnen till "Pelle Svanslösparken" för att leka.
Nu har hela söndagen gått och vi har krattat löv och mossa och dragit på skottkärra till komposten. Vi har också planterat krasse-- blomman för dagen och luktärtor.

Och att få en puss mitt på munnen medan man läser godnattsagor, måste vara bland de bättre kärleksförklaringarna!

Vilket känns som det viktigaste nu, sedan jag fått reda på att en nära släkting drabbats av elakartad cancer.

Så i helgen som gått har verkligen "högt och lågt" blandats, i livets berg och dal-bana!

Men nu tar jag med mig alla känslor och kryper till sängs, imorgon börjar en ny arbetsvecka!

Godnatt!

Lite räcker och mycket går åt....

....eller; Vi äter det vi har och sjunger det vi kan.
Båda dessa uttryck kommer jag ihåg från min barndom, att mamma och mormor sa när dom skulle ordna bjudningar och kalas.
Det är väldigt svårt att beräkna hur mycket mat och dryck som går åt på en bjudning. Särskilt när man inte riktigt vet hur många som kommer!

Vi är tre stycken på jobbet som har dragit ihop ett litet kalas, med anledning av våra 60-årsdagar. Dom två andra har redan fyllt och nu är det inte långt kvar innan det är min födelsedag.

Det som man kan tycka är lite underligt är väl att när man bjuder lärare, som själva sätter "dead-lines" för eleverna och begär att dom ska lämna in sina arbeten i tid. Då tänker man att dom själva borde vara väldigt duktiga på att hålla tider när det gäller.
Så är dock inte riktigt fallet.
Vi har haft en lapp uppsatt i personalrummet i tre veckor, där det klart och tydligt stod att osa var den 13 april. På personalmötet, onsdagen innan, tog vi det muntligt så att alla skulle ha hört det också.
Ändå har det ramlat in nya anmälningar under veckan, dom ber om ursäkt att dom glömt, och ja visst vill man att dom kommer, men mat och dryck är ju redan inköpt och ordnat, efter det antal som stod på listan. Så nu får vi äta det vi har och sjunga det vi kan!!

Ikväll har jag kört upp all dryck, grönsaker, grädde, creme fraiche och ishavsrom och gömt i ett kylskåp på hemkunskapen, sen har jag stått och lagat glutenfri västerbottenpaj, och chokladtårtor.

Maken är på Praktikertjänst-dagarna t om lördag. I morgon kväll kommer äldsta dottern, pojkvännen och deras hund hem. Dom ska tillbringa lördag-söndag i Stockholm och jag ska vara hundvakt. Jag ska samtidigt vara barnvakt eftersom yngste sonen firar sin hustrus födelsedag bortresta på hotell.
Så här på bloggen, återkommer jag söndag kväll!

Diggilo Diggiley Digitalisering

Ack ja, detta 80-tal. Jag tyckte att jag var så snygg i mina lila tajts och turkosa oversize-tröja med stora röda plastörhängen och lila mascara. Diggilo-Diggiley kom samma år som jag födde vårt första barn, 1984.  Då hade vi varken dator eller mobiltelefon.

Nu jobbar vi för fullt med att digitalisera skolan.  Två möten idag, först ett arbetsplatsmöte där vi skulle lära oss Teams, en av apparna i Office 365. Vår skola är en av nio utvalda i Uppsala kommun som är inblandade i projektet "Jämlik skola", vi har fått ganska många nya datorer till skolan och så får vi egen support som kommer ut och undervisar och hjälper. Idag gick vi alltså igenom en av delarna i Office-paketet. Man kan dela filer, filmer och dokument, man kan chatta med kollegor, enskilt eller i grupp osv. Det är bara det att nu börjar vi få så många olika alternativ där vi kan dela information, att jag nästan blir förvirrad och fundersam om inte informationen drunknar bland alla olika flöden.
Efter en intensiv informationstimme bilade jag och min ämneskollega tvärs genom stan för att delta i ett nätverksmöte för textillärare och prata om digitaliseringen i slöjden. Skolverket har gjort ett tillägg till läroplanen och flera andra ämnen, som ska börja gälla fr o m  höstterminen. Det står t ex;
Slöjdens material, redskap och hantverkstekniker • Metall, textil och trä, deras kombinationsmöjligheter med varandra och med andra material, till exempel nyproducerade och återanvända material. Hur material kan kombineras med digital teknik.
Vi var representanter från sex olika skolor. Först inventerade i vilken form vi redan har digitaliserat undervisningen och delade med oss av sådant som fungerar bra och mindre bra. Sen diskuterade vi i vilken utsträckning vi behöver förändra/förnya oss.
Det som känns skönt är att vi samtliga, i den här församlingen, både unga och gamla, gemensamt anser att det ändå är handens arbete som är det viktigaste i slöjdundervisningen.
Inte för att vi vill vara några "bakåtsträvare", utan för att grunden till slöjdarbete måste vila på traditioner och gedigen hantverkskunskap, men sedan finns det väldigt mycket roliga finesser som digital teknik kan till-lägga, och digitaliseringen är utmärkt att ta till, för att tillgodose kraven på dokumentation kring sitt arbete, en stor del av Lgr -11.

Jag var rejält trött i huvudet efter dessa både möten, och jag nästan önskade att jag hade haft ett par gyllene skor med vingar så att jag kunnat flyga iväg ut i vårkvällen och bara lyssnat på fågelkvittret, långt, långt bort från all digital teknik!!

Diggilo Diggiley och Hej, hej!!

Kissnödig, trött, hungrig, torr i ögonen...

...OCH med värsta nackspärren, kånkade jag in lådvis med prosecco och matkassar samtidigt som  klockan i hallen slog åtta slag. Hade åkt direkt från jobbet två timmar tidigare, för att handla inför fredagens skolfest.

Jag gick på toa,  jag tog av mig linserna och bytte kläder.
Sen började jag vispa smet till fler choklad-tårtor och satte ugnen på 225 grader för att slänga in en färdig-pizza från Icas frysdisk. Maken var på möte med middag och skulle komma hem sent!

Kan ju säga att jag blev mätt, men någon direkt gastronomisk upplevelse var det inte.

Och dessutom glömde jag skruva ner till rätt temperatur för chokladtårtorna, som jag gräddade medan jag åt.
När timern ringde, luktade det lite bränt.
Jag hade haft 50 grader för varm ugn.....

Nu måste jag göra nya.

Men inte ikväll!

En tripp till Västerås

Konstverket "Aseaströmmen", föreställande alla de arbetare som i strida strömmar kom cyklandes till Asea-fabriken i Västerås, en stor arbetsplats när det begav sig på 50- och 60-talet.
Den är så häftig den här statyn, där den ståtar på Stora Torget i Västerås.

Där gassade solen vår-skönt idag, när jag efter min passfotografering passerade för att köpa med en bukett blommor till min bror och svägerska som bjudit hem mig på tidig middag, eftersom jag ändå befann mig i staden.
Fick en god soppa med nybakat bröd, välsmakande honungsmelon, kaffe och muffins och en trevlig pratstund, innan jag bilade tillbaka till hemmet.

Om fem arbetsdagar ska jag få hämta mitt pass här i Uppsala. När det nästa gång blir dags att förnya passet ska jag boka tid ett halvår innan det går ut, för säkerhets skull!

Helg med kvinnokraft

Dimma utanför fönstret i morse. Ett vackert fönster, eller hur!?!

Placerat i ett vackert hus i Söderköping, där en av kursarna bor. Textillärarkursarna, alltså. Vi som tog examen 1984 och har träffats två gånger per år sedan dess. 

Hon som bor i huset, hoppade av läraryrket och utbildade sig till skräddare, så huset inrymmer förutom bostaden, även en skrädderi-ateljé; "Synålen".

Måste erkänna att det även var lite "dimma i mitt huvud" när jag drog upp rullgardinen klockan 8.30 i morse. Blev sent kvällen innan, blev mycket vin kvällen innan.

Men var vansinnigt trevligt, och jag inser hur mycket jag saknat våra träffar. Jag har inte varit med på tre-fyra gånger.

Och jag har saknat dessa kvinnor och deras kvinnokraft. Deras personligheter, deras kunskaper, deras skratt!

Vi lärde känna varandra för 34 år sedan, blev ganska tajta genom studierna, med allt vad det innebar. Vi delar en historia som bara är vår. Vi hade förväntningar och drömmar. Vi hamnade i olika delar av landet och vi utsattes för olika öden som vi fortsatt att dela med oss av till varandra genom åren.

Vi stickar, dricker vin, äter gotter och pratar om högt och lågt.

Vi flanerar, promenerar och shoppar på lördagen.

Här är en fantastisk knapp-samling som värdinnan för helgen, införskaffat.

Vi äter och dricker gott.

Fem stycken av oss har inte deltagit på många år, jag och ett par till lite sporadiskt, en är död, men de fem som sitter runt matbordet på fotot, det är kärntruppen som troget alltid kommit till varje träff.

Nästa träff är planerad till september i Gävle.

Jag kom hem till stan ganska tidigt då jag behövde börja förbereda för kommande fredag, när vi ska ha en fest på skolan. Idag bakar jag chokladtårtor.

Vårtecken för helgen är de nya trädgårdsmöblerna som maken hämtat och ställt upp. Och doften av blöt asfalt som slog emot mig då jag klev av tåget. Ett stilla vårregn strilade över staden.

Får krypa i säng tidigt ikväll och försöka ta igen lite nattsömn.

I morgon bitti ska jag ha en sittning med elevhälsoteamet och rektor och gå igenom vår klass, då gäller det att dimman i huvudet lättat så att jag är klar och tydlig.....

Fredag den trettonde....

... men någon otursdag har det inte varit! Och tänk att redan en hel arbetsvecka gått sedan påsklovet, nu rusar verkligen tiden

Vårtecken var inte svårt att finna idag när solen gassat och termometern smugit upp emot 14-graders strecket.
När jag kom hem vid 18-tiden efter jobb och träning och alla barn i grannskapet fortfarande var ute och spelade fotboll, gungade, åkte rullskridskor och skrek och skrattade.
När maken kom hem från afterwork där dom kunnat sitta utomhus och dricka öl och umgås, OCH han hade köpt sig nya vårskor!

Ett annat vårtecken-dock inte lika trevligt-var deklarationspapperen som kom och meddelade att jag ska betala 16 000 kronor i kvarskatt......

Men nu förtränger vi det. Jag har packat min väska inför helgens textillärarträff. I morgon bitti tar jag tåg och buss till Söderköping!

Återkommer söndagkväll

Nu börjar vi leta vårtecken!

Eftersom vi åkte bort den första april, blev aldrig almanacksbladen vända. Såg idag, på almanackan med barnbarnen, som hänger på köksväggen, att det fortfarande var mars månadsbild framme. Och då är vi ändå en bra bit in i april! Snart halva månaden har ju faktiskt gått.

Men nu är det vänt på alla vägg-almanackor!

Och äntligen, idag, den 12 april, hörde jag vårens första lärka!  Den sjöng så vackert över de uppländska gärdena, när jag cyklade till jobbet på förmiddagen!

Så från och med nu letar jag nya vårtecken varje dag!

Två elever-två händelser i skolans värld

Igår hade jag en elev som bröt ihop och grät för att hon var så stressad över de kommande nationella proven. Hon blev liksom handlingsförlamad på min lektion, när hon hade hällt upp färg och börjat trycka på sin tröja, blev hon efter ett tag bara sittandes. Prata inte med mig, sa hon, jag orkar inte.
Jag pratade med hennes mentor på lunchen, som bekräftade oron och stressen, och berättade att samma elev på eftermiddagen slitit bort flera hårtestar ur huvudet, i ren frustration.

Idag var det ett nationellt prov, del två i kemi. Jag skulle sitta och passa en klass en timme på förmiddagen. Ögnade igenom provet och såg att frågorna mycket handlade om miljömedvetenhet.
T ex handlade en fråga om tvål-tillverkning, en annan om hur konstgödsel påverkade växterna.  Där var en bild på en blomma med blad, stjälk och under jorden ett rot-system utritat på bilden.
En pojke, som för ett tag sedan gått över från förberedelseklass till en "vanlig klass", räckte upp handen och frågade först vad ordet "tvål" betydde och därefter pekade han på blad och rot och frågade hur man sa det på svenska. Jag berättade och bokstaverade, och han hade mycket svårt att skriva rätt bokstav.

Jag känner mig bekymrad över dessa två exempel ur min skolvardag!
Ska vi stressa våra barn med så många, omfattande nationella prov?
Ska barn, som knappt lärt sig språket, verkligen sitta och göra prov på samma villkor som våra svenska barn.
Hur påverkas deras självkänsla??

After ski....

... kan vara njutbart och roligt och t ex bestå av het bastu, kall öl och musik.

After ski-semester och After fira påsk-helg och After övernattningsgäster, är mest bara slitsamt!

Det känns som att jag konstant tvättat sedan vi kom hem. Skidjackor och byxor, svettiga underställ, underkläder, sockor och strumpor, mössor och fleecetröjor, vantar och halsdukar. Nersölade dukar och servetter efter påskmiddagar med familjen. Sängkläder efter gäster och fjällvecka.
Och nu ikväll har jag burit upp kassvis med returglas, tidningar och annat skräp som ska till miljöstationen imorgon, halva hallen blev full.

Längtar tillbaka till detta!!

Men, men, jag tänker positivt!  Nu väntar fågelkvitter, tussilago i dikeskanten och doft av mylla och upptinad hundskit.

Och när all tvätt är avklarad, vinterutrustning undanplockad och temperaturen inte sjunker under noll, så ska vi börja ta kvällspromenader och möta våren, maken och jag, det bestämde vi vid middagsbordet ikväll!

Med de vita vidderna på näthinnan

I en hel veckas tid, har jag fått vakna upp till synen av gnistrande snö och vackra fjällbjörkar utanför sovrumsfönstret. Det är något visst med fjällbjörkar, träden är lite kortare, grenar och stammar lite knotigare och barken skiftar som pärlemor.

Huset vi bott i har torvtak och ser gammeldags ut utifrån, men är tipp-topp modent inuti.

Vi firade yngsta dotterns födelsedag.

Vi lapade sol.

Vi åkte skidor.

Jag avverkade 14 mil i spår och på fjäll.

Döttrarna höll mest till i backen.

Vidderna på kalfjället är magiskt vackra.

Och det bästa av allt var att få vara tillsammans!

Igår kom vi tillbaka till stan. Förhoppningsvis med energi som räcker hela den intensiva period som nu kommer för oss alla.

Döttrarna reste idag tillbaka till Borås respektive Göteborg, maken och jag har jobbat.

Jag ska försöka behålla lugnet, styrkan, frihetskänslan och balansen jag kände där ute på fjället och de vita vidderna!