Häret

Jag sitter och suktar över telefonen för att få en glimt från äldsta dotterns kväll. Ikväll återvänder nämligen pojkvännen, som tjänstgjort som soldat i Mali i tre månader.
Ville vara en liten osynling som får se dotterns och vovvens första möte med pojkvännen/hussen, efter den långa frånvaron.
Men vad är jag mer än en mamma/svärmor som inte ens ska lägga sig i!!
Fick bara en "flashback" från när jag bodde i Östersund och maken tjänstgjorde i Umeå och vi möttes och skildes åt på järnvägsstationen. Alltså det var drygt 40 år sedan......
Samtidigt måste jag ju erkänna att det är sunt att hon INTE filmar och lägger ut på Snapchat eller Instastory, utan att hon faktiskt bara "är i nuet" och upplever "häret"!!

Mitt egna "här" denna kväll, har varit umgänge med familjen och god mat.
Nu planerar vi för morgondagen och är nöjda med dagen som gått!

Och på toppen av varje motgång är utsikten vidunderlig

Någonting nytt väntar alltid på att födas. En saga, ett avslut, en fågelunge, ett steg. Vi är gravida med vidder, ljus och svar. Himlens stjärnor skyddar, broar sträcker ut armar och på toppen av varje motgång är utsikten vidunderlig. Rädslor bär mod i sin famn. Sorg är gravid med kärlek. Varje torsdagskväll kan spricka upp i sol,  för överallt, hela tiden väntar något nytt på att födas.

Sofia Sievertsdotter på Instagram i kväll.

Inte var det direkt sol utomhus i kväll. Det var regnblandad snö, och jag höll på att göra en riktig vurpa med cykeln på hemväg från jobbet.
Men det gick bra, och jag kom hem lagom för att säga hej då till dottern som skulle iväg och träffa en kompis. Maken var på möte, så det blev lilla vovven och jag som tillbringade kvällen i köket. Det är köksvecka på jobbet, och jag bakade morotskakor, passade på att göra en äppelkaka och göra granola.
Vid nio kom alla hem och vi fikade tillsammans framför tv-programmet Strömstedts tillsammans där dom träffade skådespelarparet Marie Richardsson och Jakob Eklund, som varit tillsammans i 33 år. Maken och jag har varit tillsammans i 43 år.
Visst väcker det tankar!

No relationship is all sunshine, but two people can share one umbrella and survive the storm together.

Lycka kan vara en ny dammsugarslang!

Strax efter att vi flyttat in i radhuset så skaffade vi en centraldammsugare. Huset består av tre våningar, så vi kände att det skulle vara en smidig lösning. Maken byggde in rören finurligt och nästan osynligt i spaljén som förbinder trapporna mellan de olika våningsplanen.
Det var ca 22 år sedan och nu hade verkligen både munstycket och slangen gjort sitt. Munstycket var uppslitet i metallen och gjorde skrapmärken när man tog bort borsten, som för övrigt var sned och bara "löste ut" på en sida. Slangen gick inte att dra hur som helst, då den vek sig i skarpa veck som stoppade upp hela sugprocessen. Det har faktiskt varit en pärs att dammsuga de sista året.
Men nu har maken köpt en ny slang och ett nytt munstycke. och idag gick dammsugningen som en dans. Det var till och med nästan roligt!!
Med den påföljd att hela huset blev städat OCH adventspyntat! Lite tidigt kan tyckas, men jag har i alla fall inte tänt några stjärnor eller julstakar, det gör jag inte förrän på lördag! Jag tycker det är väldigt mysigt när huset är iordningställt till advent, det blir ombonat och hemtrevligt, och ännu bättre blir det imorgon när yngsta dottern och lilla vovven kommer hem för en långhelg!

Keep calm and prepare for christmas!

Nu har startskottet gått!

I eftermiddags kånkade jag ner två stora kartonger med jul-saker från vinden. Jag började sätta upp jul-lyktan i sovrummet, jag la fram adventsstjärnorna och jul-stakarna i respektive rum. Jag tog fram alla jul-textilier till strykbrädan. Jag köpte en enriskrans till ytterdörren, liksom hyacinter. Jag planterade amaryllis i hallfönstret. Jag köpte hem alla kryddor, inklusive saffran till helgens jul-bak.

Jag beställde årets julkort.

Och ikväll gjorde jag något jag aldrig trodde att jag skulle göra, eftersom jag inte ens visste att det fanns.

Men det berättar jag om på lördag!

Göra en groda och veckans peptalk

Den här lilla grodan, sittandes i yogaställning mellan ljuslyktorna, framför fondtapeten med skog, mötte jag i lördags, när döttrarna och jag deltog i ett meditationspass på Arken Spa.
Notera hur den håller sina händer; tumme och pekfinger möts, formande en cirkel, resterande fingrar hålls utsträckta med handflatan riktad uppåt. Det kallas för Guyana Mudra och sägs hjälpa oss med koncentration och kreativitet och det symboliserar visdom.

Och lite vis kände jag mig idag på mentorstiden. Eleverna skulle svara på några frågor om arbetsbelastning, känsla av trygghet och sociala sammanhang, genom att skriva svar på ett papper. Några gjorde det på två minuter, medan andra behövde 20 minuter.
Just nu är det många som känner sig överhopade med arbeten och tycker att "skolan suger" och att lärare är barnplågare som ger så mycket läxor och har så många prov.

Jag avslutade lektionen med att läsa följande;

Sluta gräma dig I lördags kom min föreläsningsshow Omstart till Östersund. Det gick jättebra, bortsett från att jag vid ett tillfälle i showen råkade säga fel namn på en person jag berättade om. Det ledde till att historien inte riktigt gick ihop, och detta upptäckte jag först efteråt när jag fick det påpekat. Jag märkte det inte själv just då när jag sa det på scen. Jag grämde mig över det här ett tag, ända tills jag började tänka på allt som faktiskt blev rätt. Med tanke på att jag pratade nästan oavbrutet i 90 minuter och lyckades komma ihåg allt jag ville säga utan att titta på några papper, så fanns det ganska mycket att glädjas åt efteråt. Ett fel, två hundra saker som gick rätt.  Det gäller att vara försiktig med att gräma sig. Om du tänker dig två vågskålar, där de 200 sakerna som gick bra ligger i ena, och det där misstaget i den andra, så är det inte så enkelt som att säga att vågskålen med två hundra rätt i väger tyngre.  Ett fel kan väga lika mycket som två hundra rätt. Hur kommer det sig? Jo, för varje gång du tänker på den där missen så blir det som att det har hänt en gång till. Och tänker du på det två hundra gånger så väger det lika mycket som de två hundra sakerna du gjorde bra som du inte tänker på. Det är därför det är så viktigt att lägga fokus på rätt saker. Jag kommer inte att säga fel namn på just det där stället fler gånger, den saken är klar, men när man väl har lärt sig av sitt misstag, så gäller det att ställa om siktet emot allt som faktiskt gått bra. Annars riskerar ett fel att väga lika tungt som två hundra rätt.

Texten kommer från Olof Röhlanders "Veckans Peptalk", Din termos i gryningen. Han är mental tränare, författare och inspiratör och jag har under flera år prenumererat på hans "måndagsbrev".

Vi fick en bra diskussion i klassen, det kändes som att dom förstod vad jag pratade om, och jag hoppas att åtminstone några fick sig en tankeställare som kanske kan få dom att ändra tankebanor.

Man får börja i det lilla och med varsamhet, när man har med tonåringar att göra. Provade för några år sedan att köra ett yogapass på en mentorstid. Vi skulle alla sitta som den lilla grodan på bilden, i Guyana Mudra.  Det slutade dock med gemensamt asgarv, och fick inte den inverkan som jag hoppats. Så där "gjorde jag en riktig groda".....

Tacksam

I morse startade vi upp dagen i en 70-gradig Kanel-bastu med fönster ut mot vattnet, därefter dopp i is-pool och sedan låg vi i varma källor och såg solen stiga i horisonten.

Jag har tillbringat en fantastisk helg tillsammans med döttrarna. Vi har firat födelsedagar- både äldsta dotterns som fyllde i lördags och så var det återigen dags för mig att bli firad, eftersom spa-vistelsen var en present från "svärsonen". Det tar aldrig slut, detta firande!! (Men jag klagar verkligen inte!)

Och solen sken och luften var så där krispigt klar med någon minusgrad.

Det är alltid sorgligt att resa ifrån. Innerliga farväl-kramar vid tågstationen, när äldsta dottern släppte av oss för att sedan bila tillbaka till Eriksberg, yngsta dottern tog bussen till Borås och jag satte mig på tåget till Uppsala.

Men jag är så tacksam för helgen!

Lite ledsen och lite glad

Att ångra tjänar ingenting till. Ändå är det en sak jag verkligen ångrar..

Precis på dagen idag, för elva år sedan, så dog min pappa. Jag hann aldrig upp till sjukhuset. Jag satt hos frisören, och skulle åkt upp efteråt, men jag hann inte.
Hade varit uppe någon dag innan och då sett honom i ett riktigt dåligt tillstånd. Förvirrad, halvnaken, sittandes i en rullstol på väg ut i korridoren. Han verkade inte känna igen mig och jag fick hämta sjukhuspersonal att hjälpa honom tillbaka till sängen. Det tyckte han inte alls om och han kämpade emot-han var så stark-så tre vårdare fick ta i. Jag satt bredvid och grät, och när han äntligen var i säng höll jag och smekte hans hand, och han somnade. Det är mitt sista minne av pappa.
Och det jag ångrar, är att jag inte åkte upp och tog farväl av honom när han var iordninggjord och hade fått frid. Men jag tordes inte då. Jag kan idag inte förstå vad jag var rädd för.
Det gör mig lite ledsen att tänka på.

Något trevligare att tänka på är att jag imorgon efter jobbet, ska ta tåget ner till Göteborg. Ska fira äldsta dottern som fyller år på lördag.

Och något annat som får mig att le, är den här bilden som jag hittade igår, när jag letade kiltbilder.

Enda kruxet är att vi i år bestämt att inte ha några julklappar till oss vuxna.

Men jag undrar om jag kan övertala maken att klä sig i kilt......

Kilt-snack

En av mina elever håller på att sy en kilt. Vi hittade ett gammalt rutigt tyg i blandmaterial bland gömmorna och har måttat ut, sytt veck och pressat. Förra lektionen sa han att han måste ha en väska också, så i går var jag tvungen att gå ut och kika på hur en dylik väska ser ut.
Och vilka bilder jag fann! Kilt är riktigt, riktigt snyggt! Och sexigt! Kolla här:

Bilderna jag visade eleven var dock betydligt mer propra och traditionsenliga......
Idag hann han bara med att sprätta upp de nersydda och pressade veckan, men nästa vecka ska han få göra spännremmar i skinn och börja på väskan.

Nu ikväll var jag med några kollegor på AW på 7 flaskor och fick mer kunskap, från en kollega som är gift och har barn med en skotte. Väskan har man eftersom själva kilten inte har några fickor. Ibland är den påkostat utsmyckad med silverspännen.  I knästrumpan ska man ha en liten kniv instucken. Till en "riktig" kilt går det åt 7 m tyg. Men huruvida man har kalsonger eller inte under, kunde hon inte svara på.
Enligt nedanstående bild så är svaret givet.....

Det behöver inte vara gott för att det är dyrt!

I det bleka gryningsljuset gick jag ut i trädgården, med makens stora kängor och hans täckjacka över min morgonrock, för att fylla på fågelautomaterna. Sedan viltfågelblandningen tog slut och vi övergick till skalade solroskärnor-som var betydligt dyrare- behöver vi bara fylla på varannan dag. Dom verkar inte lika förtjusta i dessa frön.
Det kanske är som för mig, ostron är dyrt och exklusivt, men jag är inte särskilt förtjust i det.
Då äter jag hellre burgare.
Som jag faktiskt gjorde ikväll, på nyöppnade Saluhallen.

Jag cyklade ner direkt efter jobbet för att uträtta några ärenden, sedan hade jag stämt träff med en god vän. Blev lite tidig, så jag beställde ett glas rött och satte mig vid de vackra fönstren och skrev kort. Supermysig miljö, och maten var helt ok.
I den kyliga, svarta kvällen hade vi sedan sällskap hemåt; uppför universitetsbacken, över kyrkogården, genom Ekeby mot Flogsta där våra vägar skildes. Hon fortsatte mot Stenhagen och jag skyndade in i stugvärmen.

Vad jag tycker om!

Ikväll broderar jag maskstygn på min senaste stickning, och så sitter jag och funderar på vad jag skulle göra i livet om jag inte höll på med handarbete!
Spelade piano under hela skolåldern, men där upplevde jag aldrig samma känsla. Försökte mig på gitarr, men det gick inget vidare.
Jag var aktiv i cykelfrämjandet en period i tonåren och jag försökte mig på att bli Skogsmulle-ledare, men jag ledsnade ganska snart.
Gick på engelsk konversationskurs och provade silversmide och keramik, men inget föll mig i smaken.
Jag dras till det textila materialen. Att väva, sy, brodera, sticka eller virka, skänker mig tillfredsställelse.

Fint sagt med följande lilla dikt;

Utan lån skulle livet te sig fattigare!

Återigen sitter jag i köket och skriver, till ljudet av diskmaskinens surrande. Till skillnad från i fredags kväll, så är helgen slut, och i morgon bitti är det alarmet som ljuder, innan solen gått upp.
Helgen blev intensiv och tog slut snabbt.
Med en 3- och en 4-åring i huset så behöver man inte undra hur man ska spendera timmarna. Dom bara rusar!!  Det är högljutt och intensivt, det blir kladdigt och smuligt, det blir skratt och skrik, det blir översvämning efter bad, det blir högar av tvätt efter "olyckor" i trosor, det blir förhandlingar och mutor och det blir oändligt mycket KÄRLEK!
Middagen som skulle inkluderat båda söner med familjer ikväll, blev bara till en familj, då hög feber satte stopp för den andra familjen.
Och när vi röjt bort duplo, pussel, ballongrester, kritor, play-doh-deg och satte oss framför tv-serien Springfloden med varsitt glas rött ikväll, så kände både maken och jag, att det är väldigt skönt att vi har vuxna barn som tar ansvar, så att dom små intensiva bara är till låns då och då.
Men utan "dom där lånen", skulle livet te sig fattigare!

I morse; det skulle ritas och klippas och klistras före frukost. Maken fyller på i fågelautomaterna ute i trädgården.

Här skalar 4-åringen potatis och 3-åringen rör i äppeltoscasmeten. Det gäller att passa på att ta hjälp i köket medan intresse finns!

En ganska söt liknelse, eller hur!

Livet känns gott!

Diskmaskinen surrar, på diskbänken står två odiskade champagneglas och två Irish Coffee-glas. Maken gick alldeles nyss i säng och jag är på väg. Vi har haft en skön fredagkväll med varmbad, vinkokta musslor med risotto och champagne och så varsin Irish Coffee efteråt. Vi satt länge vid middagsbordet och sen slötittade vi lite på Skavlan.
I morgon behöver vi inte ställa klockan, istället kan vi vakna till det bleka morgonljuset- Solen går upp 07.51. Vi kan äta frukost tillsammans.
Sen får maken städa medan jag steker älgkött till söndagsgrytan och sen cyklar till blomsteraffären för att pynta upp med lite nya blommor här hemma.
Efter lunch kommer barnbarnen och stannar kvar till söndageftermiddag när föräldrarna kommer på middag.
Livet känns gott!

47 dagar kvar av 2018

Tänkvärda ord från Sofia Sievertsdotter idag;

Vi har 47 viktiga dagar kvar av 2018, inklusive denna. Om 47 dagar kan vi ha tagit (minst) 47 steg mot vår dröm, fyllt vår vision med näring och kan avsluta året med flagga i topp. Inte för att vi måste utan för att känslan av utveckling är den bästa som finns. Tycker jag.Så även om jag nu tvingas ha strumpor på mig (barfotabarn i kubik) och ibland även ficklampa tänker jag fortsätta att kliva på. För jag vet vart jag är på väg och för att jag vill känna mig tillfreds på min dödsbädd. Jag önskar alla en fin dag! Glöm inte att uppskatta allt som du har skapat och åstadkommit de 318 dagar du hittills har tillryggalagt detta år!

För övrigt har jag i kväll blivit utsatt för en tuff övertalningskupp av yngsta dottern.

Jag såg på tv en hund som jag vet att hon älskar, så jag skickade en snap på den till henne, och nu har hon hållit på i över en timme och skickat bilder och utläggningar om hur bra det skulle vara om jag skaffade en sådan hund........

Och ja, den är ljuvligt söt!!!

Återträff

Kvällen har spenderats på cocktailbaren 7 Flaskor tillsammans med tre andra kvinnor som jag lärde känna på årets träningsresa till Mallorca. Eller en kände jag redan, men två nya. Skulle varit tre, men en var sjuk.

Vi hade väldigt trevligt! 

Förutom att vi drack drinkar (jag drack två Gin-baserade) så pratade vi om hur vi kände efter resan. Vilka mål hade vi uppfyllt och hållit, vilka hade gått mindre bra, vad tänkte vi nu och framåt?! 

Så upplyftande i novembermörkret.

Nu har vi satt ett nytt datum för nästa träff och då ska jag undersöka möjligheten att bada isvak!

För vi kan ju inte bara dricka drinkar när vi ses!

Man borde göra något åt sin klädstil!

Pratade med en arbetskamrat om tv-serien "Vår år tid är nu", och hur tidstypisk den är in i minsta detalj. Det är så mycket man känner igen från barndomen, och ändå är den än så länge bara på 1950-talet. Tänker att mina mor- och farföräldrars hem levde kvar i 40-talets möblemang, och att det kanske är därför som det känns som att man minns.
Sen gick vi över till att prata om hur mycket finare man klädde sig på den tiden. Mer skräddat och välsytt. Bättre kvalitéer på tyg och sybehör. Min mamma sydde alla mina kläder, min arbetskamrats föräldrar lät sy upp hos en sömmerska. Vi mindes olika kläder, tyger och kvalitéer, vi fick båda något drömskt, nostalgiskt i blicken.
Tills jag tittade på klockan och fick skynda mig för att inte missa spinningpasset. Då tittade vi ner på våra egna jeans, gympaskor och konfektionsstickade tröjor och kom tillbaka till verkligheten 2018.
Mycket tråkigare och mer likriktat.

Kunde inte låta bli ikväll att bläddra i ett gammalt fotoalbum;

T om i vardagen när hönsen skulle matas var min moster så här fin i en vit hemsydd bomullsklänning och så ett snedskuret viskosförkläde över.

Här min mamma i en småmönstrad klänning med vacker rund krage och liten puffärm bredvid sin storebror i vit skjorta med ärmhållare, slips och svarta finbyxor.

Och så pappa, mamma och morbror,  påväg till en logdans. Pojkarna har supervida byxor och mamma en klänning med vidd i kjolen och stråveck fram på livet.

Man borde göra något åt sin klädstil!

En dag i våra liv!

Inblick i fem svenska hem en vanlig måndag i november kl 18;

Yngsta dottern; ute i mörkret i Borås på hundrastning, direkt från träning så svettiga träningskläder på.
Äldsta dottern; satt i vardagsrumssoffan och slog in paket till adventskalender, 23 små gåvor inhandlade redan, bara julaftonsgåvan kvar.
Yngsta sonen; låg på golvet i vardagsrummet och lekte bebis, medan 3- åriga dottern "lagade välling" och 4 1/2 åriga sonen "stekte glass".
Äldste sonen; stod vid spisen och lagade biff Stroganoff samtidigt som han skickade jobbmejl.
Hos mor och far; maken hängde upp radonmätare i två rum, jag ringde en butik i stan och bad dom lägga undan en gåva som jag ska komma och köpa på onsdag.

Sofia Sievertsdotter skrev i morse på instagram;
Jag önskar er en fin start på veckan! Kom ihåg att den 12 november 2018 aldrig kommer tillbaka!

Sakta vi gå genom stan....

Helgen som gått;

Lördag förmiddag via Barkarby outlet och lite shopping till Södermalm.

Efter kaffe och kardemummabulle med choklad, checkade vi in på hotell NoFo.

Ett mysigt s k boutiqehotell inne på en fin stenlagd gård på Tjärhovsgatan.

Här försåg vi oss med charkbricka och prosecco innan vi gav oss ut på Söders gator. Ut och in i små spännande butiker med inredning och möbler, kläder och böcker.

Nästa stopp på bar Himlen, högst upp i skatteskrapan. Svindlande höjd, som dock kändes bättre efter ett glas champagne!

Kvällens höjdpunkt var middag på restaurang Gondolen. Här har jag länge velat boka bord, och alla mina höga förväntningar infriades. Det visade sig att köksmästaren är bekant med maken, så vi fick extra allt hela kvällen!

Vi sov alldeles fantastiskt gott i sköna sängar och vaknade upp till härlig hotellfrukost. Sen gjorde vi söders kvarter i dagsljus. Det är en vacker stadsdel och i miljöerna vi vandrade kunde jag inte låta bli att tänka på tv-serien  Söderkåkar jag såg som 12-åring.

Kontraster i miljöer blev det sedan, när vi styrde kosan mot Nationalmuseet, där vi stämt träff med son och sonhustru som också var i Stockholm denna helg.  Museet har ju varit stängt i flera år för reparation, och det var en upplevelse att komma dit, så otroligt vackert och smakfullt renoverat!

Efteråt blev det sen lunch/tidig middag på Panefresco innan son och sonhustru skulle på musikal och vi bilade hem till Uppsala igen.

Fars dag idag. Maken med sina fyra barn, äldste sonen som snart är 2-barnsfar!

För värme och tröst!

Ord som värmer och ger tröst för en trött människosjäl efter arbetsveckan.

Nu tar jag helg och önskar er det bästa!

Dygnet har fortfarande 24 timmar

Jag förundras över hur fort veckorna går. Det känns som alldeles nyss jag hade min lediga torsdag, men det har gått en hel vecka. Morgon och kväll, morgon och kväll. Jag känner mig lite som en hamster som springer runt i sitt hjul. Och tiden rinner mellan mina fingrar....

Efter sista lektionerna idag, hade jag beställda varor att plocka upp, några mejl att skriva och en förälder att ringa, så jag kom ifrån jobbet ganska sent. Åkte direkt för att slänga skräp på miljöstationen och sedan veckohandla. Innan alla varor var inplockade hemma och maten lagad så slog klockan 20.30.

Maken var på möte så jag hade middagsbordet för mig själv.

Tänker att jag borde ha så mycket tid över eftersom det bara är vi två hemma, Jag har inga dagistider att passa eller barn att ta hand om och planera för. Men det verkar inte spela någon roll.

Kanske är det novembermörkret som påverkar mig till att bli lite nedstämd. Det där mörkret som gör att dagarna känns ännu kortare, vilket ju visserligen stämmer att dom blir, men samtidigt har dygnet fortfarande 24 timmar......

Så är det!

Jag har stått och stirrat mot himlavalvet för att få en glimt av nymånen, som skulle dyka upp på himlavalvet vid 17-tiden idag. Dock har molnen legat tunga som en stor, trött mössa och skymt himlen hela dagen, och fortsätter så ikväll, så mina viskningar om nya intentioner fick ske rakt ut i mörkret. Kanske fungerar min nymåne-ritual oavsett, bara jag har tilltro till mig själv och mitt tredje öga.

Det tredje ögat, eller det sjätte chakrat, sitter i pannan, mitt emellan ögonbrynen. Det är centrum för självtillit. 

Jag har fokus på min önskan! 

Och genom poden Attraktionslagen 2.0 med Lili Öst och Vivi Linde har jag fått kunskap om de åtta stegen till ett positivt fokus. Nämligen;

1. Ta ansvar för vem du väljer att vara, i varje given stund.

2. Ta kommando över dina tankar och därmed dina känslor.

3. Registrera positiva saker runt dig dagligen, stora som små.

4. Jobba aktivt med tacksamhet och uppskattning.

5. Bli en medveten glädjespridare.

6. Gör dig medveten om vad som gör dig glad.

7. Le mot främlingar.

8. Gör ett aktivt val varje kväll.

Jag är en orädd resenär som djärvt vandrar på min levnads-stig, Så är det.

Vad vore vi utan varandra?

Dagen har varit riktigt "trött-grå" idag men jag har ändå fått en stor dos av god energi ifrån möten mellan människor!
Alla lektioner har varit så bra, eleverna har varit positiva och gett mycket av sig själva. Jag fick ett leende av en elev som alltid annars varit så allvarlig och trulig. Jag fick springa ut till en elev som satt på en bänk i skogsbrynet bakom skolan och "skrek ut sin ångest" och efter ett längre samtal (ganska ensidigt till en början) så fick jag svar och ögonkontakt som kändes lugn och tacksam. Jag fick en spontan kram av en elev som varit sjuk och inte sett mig på ett par veckor. Jag hade ett givande samtal med en gammal elev som jag mötte på väg till skolan.

Och så det allra bästa mötet av alla idag! Jag skulle få hämta yngsta barnbarnet på förskolan och vara barnvakt några timmar. Vi har inte setts på ett tag, så jag tänkte att han skulle vara lite blyg, men när han fick syn på mig sprang han med armarna utsträckta och kastade sig om min hals och höll hårt och länge kvar greppet med ansiktet inborrat i mitt bröst. Min kärlek svämmade över!!

Väst var bäst - i helgen som gick!

Så är höstlovet passerat och nu är det mörkt utanför klassrumsfönstren innan sista lektionen är slut. Jag vet ju att det är så, men det känns alltid lika tungt. Precis som jag vet att det känns lika fantastiskt när man skönjer det första ljuset innan sista lektionen är slut, frampå vårvintern.
Kontrasterna i tillvaron - träna på att känna tacksamhet för allt!
Vet inte om min kropp känner tacksamhet, eftersom jag just idag, istället för att åka och träna, åkte hem och satte mig vid köksbordet med en kopp kaffe och en kexchoklad och skrev kort till mina döttrar.
Vi har nämligen haft en riktigt mysig helg tillsammans med dom, och jag tyckte dom skulle få varsitt tack-kort.
Göteborg visade sig från sin allra bästa sida med sol och plusgrader, så det blev sköna långpromenader, både i Eriksberg och i Delsjöområdet, med fika utomhus.

På lördagkvällen var vi på Pernilla Wahlgrens show "Kort, glad och tacksam",

en riktig energi-injektion. 

Efteråt gick vi på restaurang Piga och åt middag.

Vi passade också på att fira maken som fyllde år. Och även om han själv sa att han tycker att han fyllt tillräckligt med år, och att det inte är något att fira, så tror jag att han blev glad över lite extra uppmärksamhet och trevligt umgänge. Och presenten som han ska få i form av aktiviteter nästa helg!

Men innan dess en arbetsvecka!