Det blir jul. Bit för bit.

I går tände vi första ljuset och det var glöggpremiär. Då började det klia lite i pysselfingrarna.  Och jag fick för mig att vika stjärnor av tapetpapper. Har sett så många fina i olika inredningsreportage och jag tänkte "hur svårt kan det vara"?!

Alltså, det var ganska svårt. Jag gjorde om och gjorde om. Det blev snett, det blev ojämnt och limningen gick upp trots att jag använde limpistol.

Men alltså på långt håll och med svaga ögon så blev det ändå ganska bra, och jag är nöjd.

Med en hyacint på bordet och en stjärna i fönstret så blev det julstämning i sovrummet.

Och idag har jag bakat saffransbullar fyllda med smör, mandelmassa och rivet apelsinskal.

Det blir mer och mer jul.

Bit för bit!

 

Tacksam för ett magiskt dygn

Med krispig luft och rimfrostpyntat landskap välkomnar vi första advent. 

Vi lagar kolbullar över öppen eld och intar lunchen utomhus.

Vi spritar händerna, sätter oss med avstånd i vardagsrummet där kakelugnens värme sprider hemtrevnad. Vi dricker spritsigt bubbel och lingon-gin o tonic så det blir spritat även inombords.

Vi äter älgköttsgryta och dricker rödvin och sitter uppe och pratar hela lördagskvällen.

Sen vaknar maken och jag i det vackra gästrummet med de blåblommiga tapeterna. Det är fortfarande mörkt och vi ligger kvar i sked. Maken läser med pannlampan på och jag ligger och kisar tills det svaga dagsljuset skickar skuggor på den vita adventsstjärnan som hänger i fönstret, Fönstret med den vackra utsikten mot kyrkan och ännu en rimfostvacker dag.

Vi går en uppfriskande morgonpromenad runt byn med en ivrig fransk bulldog. Sen kommer vi in i stugvärmen där det doftar nybakat frukostbröd och nybryggt kaffe.

Det första adventsljuset tänds och vi sitter länge vid frukostbordet och språkar om ditt och datt.

Sen packar vi ihop och gör luftkramar och skickar snustorra slängpussar innan bilen tar oss tillbaka till Uppsala.

Tacksam för ett magiskt dygn!

 

Riktigt fredagsmys

 Imorse svängde jag ihop en pizzadeg och ställde i kylskåpet. När jag kom hem från jobbet, vid halvsex, tog jag fram den i rumstemperatur medan jag tog ett bad. 

Sen fräste jag kantareller med lite vitlök. Bredde creme fraiche på den utkavlade pizzadegen, la på riven ost, kantarellerna och mer riven ost innan jag skjutsade in plåtarna i ugnen. När dom var färdiggräddade droppade jag över tryffelolja och strödde över tunnskuren tryffelsalami. Jäklar så gott tillsammans med ett glas rödvin!! Riktigt fredagsmys!

Nu står det en kasse med paket i hallen. Och en kasse med vin. Vi är friska.

Imorgon reser vi till Insjön för att fira dottern.

Nu börjar vi ladda!

Nog är jag en julälskare. Eller kanske mer en tiden-innan-jul-älskare. Det där pyntet. Gardinerna och alla andra textilier som bara används december och halva januari. Dofterna. Blommorna och riset. Smakerna. Musiken. 

Idag har jag startat med buller och bång. Ryggen ömmar rejält efter min framfart med dammsugare, mopp, fönsterputsmaskin och dammtrasor. Med Ajax, såpa och ättika. Med stänkflaska och strykjärn. Upp och ner på vindstrappan för att kånka ner lådor med belysning och pynt. Upp och ner på stolar för att hänga gardiner och julstjärnor. Som envisas med att hänga snett.

Men nu sitter jag i soffan och sippar på mitt jul-te och äter äppelkaka med vaniljsås och jag känner mig nöjd. Det börjar arta sig. Det ser snart ut som det gjorde i fjol och flera jular tillbaka. För på julen är jag mer konservativ än vanligt. Det ska vara som det brukar. Inget nytt krafs utan gammalt beprövat som hängt med i vissa fall väldigt länge. 

Så nu börjar vi ladda. På söndag är det första advent!

Alla (goda) ting är tre......?

1. Våra onsdagsmöten fortsätter att ske via Teams, och jag måste säga att det är ändå något bra med den här eländiga pandemin. Dels kan jag cykla hem medan det fortfarande är en gnutta dagsljus, och dels kan jag sätta mig tillrätta i soffan med min stickning, samtidigt som jag följer med på mötet. Förena nytta med nöje, så att säga!

Men det är väl också det enda som är en liten smula positivt. Resten är bara skit.

2. Jag tänkte att jag skulle sålla mig till skaran som beställde varor på nätet, istället för att gå ut på stan och beblanda mig med andra människor. Därför beställde jag en vinterjacka på nätet. Döttrarna har ju i flera år beställt plagg på nätet och varit nöjda. Själv har jag de gamla postorderkatalogerna i minne där allt var ganska omständligt att beställa och returnera, så jag har dragit mig. Vill helst gå ut och prova i butik. Men nu hittade jag en jacka som såg fin och skön ut och jag tänkte att den skulle bli bra. Den kom igår och jag öppnade förväntansfullt paketet och satte på mig den. För att inse att jag såg ut som en stor, oformlig säck med diffust innehåll i. Sådär hade den definitivt inte sett ut på modellen på hemsidan. Nu har jag packat den igen och satt på retursedel och ska skicka tillbaka den imorgon. Jag är nog ändå en sån som helst går och letar i butiker. Så kanhända blir det ingen ny vinterjacka i år.

3. Och så gick vattengympan om intet. Nu får man träna hemma. Vilket dottern gör flitigt, precis i detta nu. Datorn står på vardagsrumsbordet, lilla vovven sitter under, yogamattan är utrullad men jag nöjer mig med att se på. Det ser alldeles för jobbigt ut. Jag har blivit lat. Kanhända blir det några nya kilon i år.

Störst av allt

 

Dom här två är på samma plats idag. Den till vänster, den yngre, firar den till höger, den äldre, som fyller 28 år just idag.

Det är en mörk tid att fylla år på, men desto större anledning att fira! Dagen hon föddes 1992 var det rimfrost och dimma. Mitt rum på bb hade fönstret ut mot slottsbacken och slottet och det var magiskt vackert när dimman lättade och solstrålarna kikade fram mellan träden. Och så det alldeles nya lilla knytet vid mitt bröst.

De där första dagarna tillsammans med ett nyfött barn måste vara de största i ens liv. Jag minns tydligt alla mina fyra barns första stunder. Hur närvarande i nuet man var. Hur andaktsfull man kände sig inför det som hänt, att man fött fram ett välskapt barn. Att äntligen ha fått träffa det där som man burit på i nio månader. Bara jag tänker på det så blir jag alldeles varm inuti och rörd. 

Något större kommer jag aldrig att få uppleva, och jag är så lycklig över att ha fått göra det.  Fyra gånger dessutom.

Nu får jag njuta av mina vuxna barns barn. Sönerna har två barn var och den äldste har ett tredje på tillväxt. Det beräknas komma i slutet av mars. Och det är också stort!

Jag behövde skogen idag

Skogen ändå!

Så vilsam att ströva i. Så lätt att ta djupa andetag i.

Och när solen står lågt och silar ljuset mellan trädstammarna då blir det nästan magiskt.

Jag tog en cykeltur utmed den gamla banvallen och strövade ut i storskogen på eftermiddagen. Behövde komplettera lite enris till min adventskrans och lite vitmossa till adventsstaken.

Det börjar bli dags att adventspynta.

Som jag längtat att ta fram lite extra ljusstakar och tända upp stjärnor.

Det här året behöver vi pyntet och ljusen extra mycket.

Jag är lugn och grundad, det tycker jag.

Men så kommer det några enstaka nätter när jag ligger klarvaken.

När tankarna skramlar runt i huvudet som vore den en tom burk.

När hjärtat slår i bröstet som en hammare mot ett smides-städ.

När svetten kryper fram på pannan och kroppen vrider sig runt, runt för att hitta en ställning att vara avslappnad i.

När jag tror att jag måste avhandla hela mitt liv och min framtid just i vargtimmarna.

Det är ju så galet.

Därför behövde jag skogen extra mycket just idag.

 

Finns det verkligen inget dåligt väder.....????

 Två glada barnbarn ramlade in igår morse när vi fortfarande satt vid frukostbordet. 

Det föll snöblandat regn som sedan övergick i hällregn, molnen hängde lågt och det var mörkt hela dagen. Vi spelade spel, vi ritade och gräddade plättar. Jag iordningställde två vävramar och båda var duktiga och flitiga. Men en fem- och sexåring kräver lite mer aktivitet för att bli av med överskottsenergi, så tillslut klädde vi på oss och gick ut. Farfar spelade bandy med Eric, dottern och lilla vovven roade Jennifer medan jag gick och kompletteringshandlade. När jag kom tillbaka skulle det åkas rutchkana på klipphällen. Det hällregnade. Det var stora vattenpölar med geggamojja i. Gissa hur skitiga två barn kan bli på en kort stund!! Tillslut ledsnade farfar, dottern, Eric och lilla vovven och tog matvarorna och gick hem, Jag stod kvar med Jennifer.

Regnet fortsatte att strila ner.

Där och då undrade jag starkt om uttrycket "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", verkligen stämmer. Jag hade klätt mig ordentligt så jag frös verkligen inte, men så värst njutbart var det inte. 

Idag däremot, strålade solen från en klarblå himmel. Farfar skulle med Eric på fotbollsträning och jag hade tänkt vara ute med Jennifer och gå i skogen och sen sätta mig i en solig glänta och binda adventskrans.

Då provade hon djupet på en vattenpöl. 

Den gick över stövelskaften.

Samtidigt råkade hon kissa på sig.

Vi gick hem!

På eftermiddagen dök det upp två barnbarn till och ljudnivån var hög. 

Men nu.

Barnbarn och föräldrar drog hem till sitt.

Maken och jag har badat bastu och sitter och väntar på att bli serverade middag.

Det är dottern och pojkvännen som huserar i köket.

Och det må vara vilket väder det vill

men livet är skönt!

 

Trösterikt

 Så blev hushållet utökat! Borås-dottern, lilla vovven och pojkvännen är tillbaka efter 3 månader. Terminen är inte slut, men allt är digitalt och eftersom det bara är individuella uppgifter kvar så tyckte hon lika gärna att hon kan göra det från Uppsala. 

Det var riktigt trevligt att komma från jobbet och bli så glatt mött av lilla vovven. En viftande svans, hopp och skutt och slickar. Så villkorslös kärlek!

Och nu är det helg-ledigt. Vi får hit barnbarn, jag hoppas kunna göra mina adventskransar och komma iväg och få tag på granris till girlanger. Nästa helg är det faktiskt första advent. Och i det här mörkret så längtar jag efter att sätta upp stjärnor, julljusstakar och utebelysning.

Men Sofia Sievertsdotter skriver trösterikt;

Tänk om livet nu klär av det oväsentliga så att morgondagens pärlor glimmar så starkt att tvivel är omöjligt. Tänk om senhösten är starten för en inre vår. Påminn mig om att tänka som ett barn, samtidigt som jag är förälder till det barn som bor inuti.

Hurra..... eller vad säjer man?

                                                                    Mina fina söner!

Äldsta dotterns blivande make.

Yngsta dotterns pojkvän.

Här är min man! Vi som känt varandra i 45 år!

Och så den manligaste av dom alla...... Frasse!

Det är internationella mansdagen idag. Här ovan ser ni männen i mitt liv! Jag har förvisso tre barnbarn som är av manligt kön också, men dom är fortfarande bara pojkar, så jag räknar inte riktigt dom ännu.

Alla ryms dom i mitt hjärta. Men jag tror knappast att någon av dom anar att det är deras dag idag!

ps. jag höll på att glömma mina två storebröder och min kusin. Dom är också värda att uppmärksammas!

Hurra..... eller vad säjer man?

Kantareller i november och stearinljus som belysning

 Jag vill ha mina morgnar lite soft. Först rullar jag ut yogamattan och gör mina ryggövningar. Sen går jag ner i köket och dricker uppvärmt vatten, som en slags inre dusch. Jag tänder inga lampor bara ett  stearinljus. Sätter på skön, lugn musik på svag volym, äter frukost och ögnar igenom tidningen. Så den sista koppen te tillsammans med några varv på min stickning. Sen kan jag gå och fixa iordning mig.

Maken gör det annorlunda. Han stiger upp och gör sig iordning. I köket tänder han lysrör och taklampa, äter frukost och läser tidningen sida upp och sida ner. Sen borstar han tänderna tillsammans med ett korsord innan han cyklar till jobbet.

Fast just idag behövde han inte åka till jobbet. Varannan onsdag är han ledig, och idag har han fixat med brandskydd på vinden, tömt musfällor, vädrat vinterkläder och varit ute i skogen och plockat kantareller. 

Kantareller i november!

Det fick bli en svampsås till köttfärsbiffarna ikväll. Och vid middagsbordet enas vi, där räcker det med stearinljus som belysning!

Jag tar hand om min egen skit

 I söndags kväll ringde det på dörren. Jag hade kommit från bastu och dusch och stod och rörde i en sås till laxen.

När jag öppnade stod det en kille i 20-årsåldern där och hälsade artigt. Han kom ifrån ett städbolag som precis etablerat sig i Uppsala och att dom gick runt just i vårt område berodde på att dom redan hade flera nöjda kunder i det här området. Sa han.  

I vanliga fall brukar jag tvärt avbryta och i princip slänga igen dörren framför näsan på dylika besök, men det var något hos den här gossen som slog an en sträng av moderskänslor i mig. Han var så försynt och han såg så galet snäll ut. 

- Jag kanske ska fråga, är det du som städar hos er?, fortsatte han.

-Ja oftast.

-Tycker du om att städa?

-Ja, jag finner faktiskt en sorts tillfredsställelse i att städa och få allt rent och fräscht.

-Jaha, hur städar du då?

-Tror faktiskt inte att jag har lust att stå här och berätta det för dig nu.

-Nej alltså dom flesta brukar tycka att kök och badrum är jobbigast.

Men då sa jag ifrån på skarpen. Nej, jag kommer inte, så länge jag är rörlig och frisk, att anlita någon städhjälp. Så vi kanske ska avsluta vårt samtal nu så att du kan fortsätta knacka dörr. Jag önskar dig lycka till med nya kunder.

Och då såg han på mig med sina snälla blåa ögon och tackade så artigt för sig, att jag genast fick dåligt samvete. 

Borde jag tagit emot hans erbjudande? I nästa sekund undrade jag om jag börjar bli blödig på gamla dagar. Dörrknackare och telefonförsäljare hör egentligen till bland det värsta jag vet. 

Samtidigt så är ju tiderna sådana att man tänker att alla brancher har det så tufft, borde man anlita någon bara för att ta sitt ansvar och stötta där man kan? 

Men sen stillade jag mitt sinne och insåg att jag ändå är mig själv närmast, och som sagt, så länge jag är rörlig och frisk kommer jag att ta hand om min egen skit!

Gör din plikt och ta ditt ansvar!

 Det var en allvarsam Lövén som tittade på mig från tv-rutan vid presskonferensen på eftermiddagen. Nya hårdare restriktioner på gång. Smittspridningen är otäck och läget allvarligt. -Gör din plikt! Ta ditt ansvar!

Så sa han och jag kände på en gång, att det där besöket på 7 Flaskor vi planerat till på onsdag, det är bara att ställa in. Även om det bara är mina två närmaste kollegor och jag som skulle ta en liten aw.

Och min vattengympa, den är bara att glömma. Nu får vi ta en dag i taget. Göra allt vad som står i vår makt och hoppas att vi får vara friska.

Idag har jag bejakat min kvinnlighet. Det hörde jag Blossom Tainton prata om på klimakteriepodden. Man behöver inte gå all in i yoga, meditation, hälsokost eller träning. Det är lika viktigt att "leva lite lagom" för att må bra, göra lite av allt, men utan fanatism. Och så borde vi lite äldre kvinnor se till att bejaka vår kvinnlighet. 

Det tyckte jag var fint sagt, och precis vad jag bestämt att göra idag. Hade nämligen beställt tid för en makeup-rådgivning. Det är 22 år sedan sist, så nu tänkte jag att det var dags för lite input och lite nya produkter.

Och jösses så snygg jag blev. Huden fick en lyster och glow och mina ögon fick nästan som ett lyft. 

Jag sprang och gluttade i spegeln flera gånger idag. Inte för att maken såg något, men han var lite stressad när han kom hem också, för han skulle ha ett digitalt möte med friluftsfrämjandets skridskosektion. Fast å andra sidan hade han nog inte sett något ändå. Men jag kände mig fin och det var ju mitt mål. Pigga upp mig lite i höstmörkret och coronaeländet. Nu återstår att se om jag kan göra om det på egen hand i morgon bitti....

Jag piffade inte bara upp mig själv, hallen fick sig också ett lyft med lite fräscha blomster, eller vad man nu kallar gröna blad och tistlar.....

Dom här ska få stå till det är dags att köpa ilexbär och göra adventsfint.

Tryggt och gråmys

 En svägerska får man lite som en bonus. För att ens bror, eller makens bror träffar någon att leva med. Ibland kommer dom och går. I min yngre brors liv har det kommit och gått flera olika kvinnor, men där finns några som jag fortfarande har kontakt med. Min äldre bror har hållit fast vid samma kvinna, liksom makens bror. 

Det är så lättsamt när man känner varandra så väl. När man delar en historia och man tillsammans har gått igenom både glädjeämnen och sorger. Man vet var man har varandra, även om man inte ses dagligen. Och när man träffas flyter umgänget lättsamt och opretentiöst. Det är tryggt.

Jag tycker om tryggt. 

I morse vid frukostbordet ringde vi och frågade om vi inte skulle ses för en promenad och korvgrillning vid lunchtid, och så blev det. När vi kom ner till Björklingebadet hade svåger och svägerska redan tänt elden som sprakade mysigt nere vid vattnet. Vi grillade, drack kaffe och gick sedan en långpromenad i gråvädret. 

Jag hörde en meterolog som häromdagen benämnde vädret som gråmys. Visst låter det trevligt!

Söndagkvällen avslutas med bastu, gomiddag och rödvin.

Dagen kommer inte att kräva mer än vad du har att ge

 Det blev en ledig lördag. Vi hade räknat med att passa barnbarnen, men det blev inte så. Istället blev det tid vid symaskinen och en riktig långpromenad i skogen. Jag hade sekatör och ryggsäck med, så nu har jag säkrat material för att göra adventskransar.

Det är något vilsamt och skönt över november. Vi får tid till vila och eftertanke. Tid till att skapa nya drömmar och nya projekt, men utan måsten eller brådska. Vi väntar i diset. Vi gör som naturen och låter en del bara förmultna i väntan. Vi lugnar oss och låter allt bara vara.

Som Fröken Frida skrev på instagram idag;  En novemberhälsning om att dagen inte kommer att kräva mer än vad du har att ge.

Och så blev det.

Ännu en arbetsvecka till ända

 Inga fredags-partyvibbar längre.

Jag ramlar innanför dörren strax efter kl 17, maken sitter vid bordet med halvdrucket kaffe, läsglasögon och korsord. Sätter mig bredvid och hjälper till med några ord. Tomglor.

Går upp och klär av mig och tappar upp ett bad. Hämtar en bok. Där ligger jag en halvtimme och sen kommer maken in och byter av.

Häller upp ett glas vin, lagar go-middag. Dukar och tänder ljus. Sätter på skön musik. Äter och pratar.

Flyttar oss till soffan. Ikväll har vi filmkväll, hyrt Pappa Marianne. På slutet får jag putta på han bredvid, som somnat.

Borsta tänderna, krypa till sängs, sova. Ännu en arbetsvecka till ända!

Min ängel säger att jag ska grunda mig

Jag minns fjädrarna i vattnet vid Stendörren, när vi paddlade kajak i augusti. Hur jag tänkte att det var mina skyddsänglar som vakade över mig, som hade ruggat.

Idag, efter städningen, tog jag en långpromenad och lyssnade samtidigt på Framgångspodden och intervjun med prinsessan Märta Louise, som menar att varje människa på jorden har en egen skyddsängel, och ju mer sensitiv och öppen man är för att känna och se, så kan man lära känna sin egen skyddsängel. Själv kunde hon se sin ängel som ett starkt ljus.

Jag vet inte riktigt om jag till 100 procent kan tro på detta, men någonting inom mig tycker att det är en fascinerande  tanke, och att det skulle kännas tryggt att veta att ens ängel alltid finns där och vakar över en.

Jag har just valt ett tarotkort från änglarna (via en facebook-sida) som lyder;

Grunda dig! Det här kortet är en signal om att din energi och uppmärksamhet behöver grundas, om du har känt dig tom i huvudet, förvirrad  eller glömsk, bekräftar det kortets budskap. Att vara ogrundad betyder att din uppmärksamhet är riktad för högt upp, som om du inte vore i din kropp, det behövs en balans mellan fokus på det andliga och fokus på jorden. Du kan grunda dig genom att gå barfota i gräs eller jord, genom att äta grönsaker som växer i marken, såsom morötter och potatis eller genom att massera dina bara fötter. Du kan också vidröra ett träd eller en växt eller föreställa dig att det växer ut rötter från dina fotsulor och ner i jorden. Grundning gör dig mer koncentrerad och fokuserad, samt förbättrar din kontakt med änglarna.

Lite kallt att gå ut barfota nu ikväll, och lite för sent för att äta potatis och morötter, men jag kan ju alltid ruska om min krysantemumbukett innan jag går upp och borstar tänderna. Och jag ska massera in fotkräm i mina fötter. Och innan jag somnar skulle jag kunna tänka mig att det växer ut rötter från mina fotsulor ner i marken. Jag tror jag ska bli en ek i en vacker öppen backe ner mot en sjö!

 

Hemma-jaget och Jobb-jaget!

 Det finns ett "hemma-jag" och ett jobb-jag".

I morse när jag knäppte kappan, tittade jag in i köket på de gula ärtorna som låg i blöt i en kastrull på diskbänken  och på stickningen som låg på köksbordet. Riktigt kände hur skönt det skulle bli att komma hem ikväll.

När ytterdörren var låst, portföljen låg i cykelkorgen, cykeln upplåst och jag trampade iväg mot skolan, ja då slog jobb-jaget igång. Fokuserade på ett snack jag skulle ha med klassens flickor om kränkningar och sexistiska anspelningar från jobbiga tonårspojkar. Jag behövde också gå igenom vad jag skulle säga till en flicka som blivit utsatt för utfrysning och ansökt om att byta skola. 

Det är inte alltid helt lätt att särskilja på hemma- och jobb-jaget. Jag är ju mamma till fyra barn och har gått igenom fyra olika typer av tonårstider, och med det i bagaget har man ju en del erfarenhet. OCH jag har ju känslor i kroppen och måste också få visa det. Men jag är övertygad om att det går att vara både professionell och emotionell utan att det ena naggar det andra i kanten. I vilket fall som helst, så är det sådan jag är, och så gammal jag är, tänker jag inte ändra på det!

Och kombinera jobb- och hem-jag fick jag anledning att göra även på eftermiddagen. Vi skulle förlägga vårt arbetslagsmöte till Teams, och då cyklade jag hem och passade på att koka upp mina ärtor och min fläsklägg. Så medan jag lyssnade på och pratade med mina kollegor, så skummade jag ärtsoppan. Helt ok med hemmakonferenser faktiskt! Särskilt för en som avskyr att sitta still på möten!

Men sen tog hemma-jaget över helt och hållet. Värmde sista skvätten punch, tände ljus och njöt av ärtsoppan tillsammans med maken. 

Jag hoppas få fler skrattrynkor

 Munsår, lätt ögoninflammation, mörka ringar under ögonen, ont i rygg och knän som avspeglar sig i ögonen. Hon som stirrar tillbaka på mig från spegeln är en lite trött, sorglig figur.

Fröken Frida skrev så himla bra om utseende efter årstid igår på instagram;

Det är något tilltalande på ett märkligt sätt. Det där med vinter och människorna. Det där med nariga läppar. Statiskt hår. Kronisk rodnad kring näsvingarna och hudton som efter en weekend på Albylkusten.

Det gör oss liksom nakna. Bara. Enkla och oförställda.

Att jag har fräknar om sommaren och lockar i nacken. Det är inte riktigt på riktigt. Det hör inte hit. Det hör till midnattssolen. Kvällsbaden. Surströmmingsklämmorna och Birkenstocksbrännan till. 

Förgänglighetens tid om du så vill.

Men mitt idealjag. Klär alltid i aprikost. Medan realjagets polokrage. Nickar överseende.

Mitt idealjag är fritt från värk och stelhet. Fritt från skakig hand. 

Rynkorna har jag accepterat, dom är nu en del av den som är jag. Det är skrattrynkor och bekymmersrynkor om vartannat, men det är bevis för ett sprudlande liv. Mitt liv. Det måste ju synas att jag levt, att jag lever. 

Och jag hoppas få ännu fler skrattrynkor framöver!

Lite obalans

Idag var jag på min tredje akupunkturbehandling. Jag vet ännu inte vad som hänt i min kropp, för jag har inte känt någon effekt. Min hand skakar fortfarande likadant.

Idag beklagade jag mig lite för doktor Pan. -Jag trodde du skulle skapa balans i min kropp, men titta här vilket herpesutbrott jag fått. Det brukar komma när min kropp är i obalans.

Han tittade på mig och bad mig sträcka ut tungan igen, sen fick jag lägga mig och "bli nålad", idag satte han fyra extra nålar runt munnen, där blåsorna blossat upp.

Han är helt övertygad om att hans akupunktur ska kunna hjälpa mig, så jag håller väl ut ett tag till.

Vad gäller mina herpesblåsor så har jag min egen lilla huskur. Rent brännvin och zinksalva. 

 

En högreståndsmässig helg

Den här helgen har vi verkligen vistats i pampiga miljöer med historia, skön arkitektur och i vackra omgivningar.

Vi startade lördagen med att flanera runt det pampiga Drottningholms slott och äta lunch på slottscaféet.

Längre ut på Ekerö låg Skytteholms herrgård, där jag bokat ett weekendpaket med anledning av makens födelsedag. På en liten holme i Mälaren låg denna fina byggnad med anor från 1600-talet omgiven av vackra Milles-skulpturer.

Här vid vattnet låg också en vedeldad sjöbastu, där vi kröp in och svettades när mörkret sänkt sig, och vi hade gått en runda i skogen. Sedan blev det ett uppfriskande bad i Mälaren under ett stjärnbestrött himlavalv. Magistk!!

I den vackra matsalen åt vi en fräsch tre-rätters middag som avslutades med en dessert som var bland det godaste jag ätit. 

Plommon consommé , konjakskokta plommon, punsh-creme och krispig vit choklad.

Det var fantastiskt gott!

Denna dag startade vi med frukostbuffé och sen kröp vi tillbaks i sängen och låg och lyssnade till delar av Jon Bidens tal. Tack och lov att USA fick en ny president!

Det var nog därför solen orkade fram idag, och vi tog en skön promenad i ett naturreservat på Munsö, innan vi bilade till Roserbergs hotell och gick i de vackra omgivningarna där. 

.

Jag hade valt mellan Skytteholm eller Rosersberg, så det var lite kul att se hur det såg ut på stället jag valde bort.

Och nu är vi hemma på Chateau Noreens väg. 

Bastun är på och även om den inte är varken ved-eldad eller bjuder sjöutsikt så känns det skönt att mjuka upp kroppen innan köket på Noreens väg bjuder en liten Skagen-toast med en kyld Chardonnay, en finare bit oxfilé med murkelsås och rostad potatis och en flaska Syrah.

Det är ju dags att fira han som är far till våra fyra barn idag!

Och när helgen börjat så bra måste den såklart avslutas med Grande Final!

 

Mycket ska man höra innan öronen trillar av....

 Så har man blivit kallad för horunge också......

 En kollega kom och berättade att hon fått ett mejl från en förälder vars flicka är ny på skolan. Hon har börjat i en årskurs-7 klass, den som är min tuffaste utmaning. Nu vill den flickan byta till träslöjd, för hon tyckte det varit så bråkigt på textilslöjdslektionen. Hon hade haft huvudvärk efteråt.

Och jag förstår henne. Den gruppen är veckans utmaning för mig. Och då är ändå en av eleverna avstängd. Men det finns tre andra elever som är högljudda med svåra koncentrationsproblem. Två av dom talar arabiska med varandra, och det var tydligen där jag blivit omnämnd som "horunge".

Då har jag ändå pratat med dessa elever om vikten av att tala svenska på lektionstid. Och jag upplever att jag ändå har en bra relation med dom. Men jag tycker verkligen inte det är ok att kalla sin lärare för horunge. Ingen annan människa heller för den delen.....

Men frispråkiga är i alla fall de flesta ungdomar idag. En årskurs nio elev frågade mig i morse; -Har du varit en fjortis?  Nej, inte i bemärkelsen vad du menar med fjortis. På den tiden stod jag på barrikaderna. Jag var engagerad i "Atomkraft, Nej Tack", i cykelfrämjandet och i "Vi rök inte- kampanjen". Jag tyckte att kommunisterna verkade vara ett bra parti och jag var väldigt, väldigt naiv.

Och med mina minnen om mig själv som fjortonåring, så tänker jag att; Ja, ja, du växer väl också till dig så småningom. Du inser att livet inte är svart eller vitt. Du inser att man bör tänka innan man talar. Att man bör vara försiktig med sina åsikter om andra. Att man verkligen bör välja sina ord och att man inte vinner något på att säga precis allt vad man tänker.

Men nu glömmer jag allt vad tonåringar och skola heter för ett par dagar. Nu har jag helg-ledigt, och imorgon ska maken och jag på en födelsedagsutflykt. 

Återkommer på söndagkväll.

Jag är frisk, stark och full av energi!

Jag är frisk!

Jag är stark!

Jag är full av energi!

I går efter vårt arbetslagsmöte, som för övrigt hölls på Teams eftersom covid 19 bara verkar öka, så kände jag mig faktiskt lite nojjig!  Det är ju flera fall på skolan och nu har det gjorts ett nytt lunch-schema så att eleverna ska glesas ut så mycket som möjligt. Vi har också diskuterat rastvakter i korridoren för att se till att eleverna håller avstånd. Det finns en större oro bland kollegorna och det är ett ständigt samtalsämne på lunch- och fikaraster. 

I natt vaknade jag med värsta huvudvärken och hade svårt att somna om, och såklart undrade jag lite om det var min tur att drabbas nu.

Solen strålade idag, och efter att jag städat huset klev jag ut i Hågadalen med bestämda steg och tog djupa andetag. För varje andetag in genom munnen tänkte jag;

Jag är frisk!

För varje andetag ut genom näsan tänkte jag;

Nu försvinner alla baciller.

Inandning; Jag är stark! Utandning; Bort svaghet!

Inandning; Jag är full av energi! Utandning; Bort med tröttheten!

Det blev som ett ständigt pågående mantra, och hela promenaden blev en slags rening av hjärna, hjärta och känslocenter.

Låter det flummigt? Kanske det, men det fungerade i alla fall för att programmera om mina tankar.

Naturen är bra på att läka och stärka!!

Och ifall någon undrar så tror jag min huvudvärk berodde på vätskebrist. Jag brukar alltid dricka en liter vatten under arbetsdagen, men igår drack jag faktiskt inte en droppe vatten, merän det jag varvade det goda vinet igår kväll med. I vilket fall som helst så försvann värken på förmiddagen!

 

Födelsedagsmiddag

Idag har vi firat födelsedag! Maken fyller 65 år. Hur nu det gick till......

Han konstaterade själv att det kändes skönt att INTE sluta jobba imorgon. Hur definitivt hade inte det varit. För min käre make känner sig minsann inte gammal.

Jag startade upp födelsedagsmiddagen med varsin Kir Royal. Svartvinbärslikören jag satte i somras smakade vi av idag tillsammans med cava. Bjöd några quesedillas till det.

Hade köpte en flaska Barolo och lagade en tryffel- och kantarellrisotto till en mör och fin lammfilé.

Och som avslutning en Hallonmoussetårta.

Telefonen har ringt, så även om det var en 2-mans middag, så blev vi flera att dela sällskapet.

Kanske är det så umgänget kommer att vara framöver, så här i coronatider......

Och novembermörkret utanför fönstret är kompakt.

Men vi har varandra!

 

Jag vill odla snällhet

Pratat med en upprörd dotter som påväg hem från gymmet ikväll hamnade i ett drama efter en skottlossning. Ambulanspersonal som gjorde hjärt- och lung-räddning på en man på gatan alldeles utanför  hennes portgång. Bredvid stod en kvinna och skrek: -Han kommer att dö, han kommer att dö, och hon hade varit alldeles blodig och chockad. Massor av poliser med hundar sökte och spärrade av området, helikopter hovrade i luften. När jag ringde upp henne hade hon kommit in i sitt studentrum men hennes puls var hög och hon kände sig rädd och olustig. Igår hade det varit en skottlossning bara ett par kvarter bort från studentskolan.

Vad är det som händer i vårt samhälle, där skjutningar nästan blivit vardagsmat. Hur gick det till? Och hur ska det fortsätta?

Jag känner efter att ytterdörren är låst och stannar innanför hemmets fyra väggar. Jag vispar grädde och blandar i hallonmoussen, till morgondagens födelsedagstårta. Jag förbereder med att plocka fram fasadflaggan och det särskilda födelsedagsljuset. Jag lägger bubbel på kylning och krusar snören på paketen. 

Vill tro att livet får vara gott mot och mellan alla människor.

Och jag vill odla lugn, frid och snällhet och sprida den känslan omkring mig.

Det är gott nog!

Dagstidningen ögnar jag bara igenom. Jag ser sällan Aktuellt eller Rapport, men jag brukar alltid försöka lyssna på dagens eko, 16.45. En kvart av världsläget klarar jag av och tänker att jag måste ha för att vara någorlunda uppdaterad och allmänbildad.

Men efter dagens lyssning så vet jag inte. Vad gagnar min uppdatering mer än en olustkänsla i magen??!!

Det är bråk i Polen om aborträtten, det är extremt turbulent i USA såhär i slutskedet av valet, mellan Trump och Biden, det är en attack på Kabuls universitet med många döda och skadade och  så Corona-pandemin som fortsätter att eskalera.

Jag vill gömma mig inom hemmets fyra väggar.   Känner mig tillfreds med att baka bröd, att slå in paket och baka tårtbottnar inför veckans födelsedagsfirande. Mangla lakan och stryka. Göra ett sista ryck i trädgården inför vintervilan. Fylla på i fågelautomaterna och schasa bort stora skator som slåss. Värma rester av fisk- och rödbetssoppa till en måndagsmiddag tillsammans med maken där vi delar varandras dagshändelser. Sticka några varv. Brygga rött te. Duscha och krypa ner mellan svala lakan. Läsa några kapitel innan lamporna släcks och sömnen infaller sig.

Borde jag ha dåligt samvete för det?

Nej, jag är så gammal att jag står för mina handlingar.

Och det är gott nog!

.  

Låt tiden ha sin gilla gång!

Så är november månad här. Mörk och oansenlig, lite trist, tyckte jag förr. Sen träffade jag min Kjell och det blev en födelsedag att fira i november, och så fick vi våran Karin och det blev ännu en födelsedag att fira. Så med lite guldkant kan något trist förvandlas till något trevligt!

Maken drog tidigt iväg till Gräsö för att hjälpa en kollega att dra upp sin båt. Jag stod och stekte lammkött till kvällens ragu när barnbarnen stormade in genom dörren. Inget blir långtråkigt med en 5 och en 6-åring innanför husets väggar. Vi har varit på fotbollsträning pch lekt i lekpark. Jag trodde att jag tappat mina hemnycklar och vi gick fram och tillbaka och letade nycklar på ställen där jag kunde tappat dem, tills jag hittade dom i en benficka på mina byxor. Så har vi bakat hallongrottor och pysslat små ekorrar av samlade ekollon och lite fårskinns-spill. 

Ikväll har vi badat bastu och jag har tänt massor av stearinljus till middagen då vi avnjöt en mustig lammragu, nybakt bröd och rödvin. Höstmiddagarna är dom bästa. 

Och nu när mörkret faller tidigt, så är det tid för vila och eftertanke. Ingen stress eller brådska. Det kommer ett särskilt lugn med november månads inträde. En slags skarv. För sen kommer advent och allt fix inför jul. Och det har sin egen tjusning, men nu kan vi bara ta det lugnt och låta tiden ha sin gilla gång.