I söndags kväll ringde det på dörren. Jag hade kommit från bastu och dusch och stod och rörde i en sås till laxen.
När jag öppnade stod det en kille i 20-årsåldern där och hälsade artigt. Han kom ifrån ett städbolag som precis etablerat sig i Uppsala och att dom gick runt just i vårt område berodde på att dom redan hade flera nöjda kunder i det här området. Sa han.
I vanliga fall brukar jag tvärt avbryta och i princip slänga igen dörren framför näsan på dylika besök, men det var något hos den här gossen som slog an en sträng av moderskänslor i mig. Han var så försynt och han såg så galet snäll ut.
- Jag kanske ska fråga, är det du som städar hos er?, fortsatte han.
-Ja oftast.
-Tycker du om att städa?
-Ja, jag finner faktiskt en sorts tillfredsställelse i att städa och få allt rent och fräscht.
-Jaha, hur städar du då?
-Tror faktiskt inte att jag har lust att stå här och berätta det för dig nu.
-Nej alltså dom flesta brukar tycka att kök och badrum är jobbigast.
Men då sa jag ifrån på skarpen. Nej, jag kommer inte, så länge jag är rörlig och frisk, att anlita någon städhjälp. Så vi kanske ska avsluta vårt samtal nu så att du kan fortsätta knacka dörr. Jag önskar dig lycka till med nya kunder.
Och då såg han på mig med sina snälla blåa ögon och tackade så artigt för sig, att jag genast fick dåligt samvete.
Borde jag tagit emot hans erbjudande? I nästa sekund undrade jag om jag börjar bli blödig på gamla dagar. Dörrknackare och telefonförsäljare hör egentligen till bland det värsta jag vet.
Samtidigt så är ju tiderna sådana att man tänker att alla brancher har det så tufft, borde man anlita någon bara för att ta sitt ansvar och stötta där man kan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar