Sista oktober!

På min gamla skola införde elevrådet de senaste åren särskilda utklädnings-dagar med jämna mellanrum. Före höstlovet var det extra populärt eftersom halloween firas. Många lärare hakade på och kom som både vampyrer, zombies och häxor. Själv har jag svårt för "halloween-temat", så jag var tråkig och kom som mig själv. 

Men idag fick jag anledning att faktiskt tycka att det var lite skoj. På förmiddagen när jag stod i kassakön till systembolaget så hajade jag till när kassörskan sa; -Du är välkommen till min kassa! För hon såg ut så här;

Det fick kunderna att spontant skratta och prata och vi var flera som tog kort. Så här fyllde det faktiskt en trevlig funktion, folk blev plötsligt lite uppsluppna och glada!

En annan plats som inte alltid är en källa till glädje, utan mer till osämja-det är de allmänna tvättstugorna!

Men jag är så himla glad att jag numera har  tillgång till en dylik, sedan yngsta dottern flyttade till bostadsrätt i hus byggt på 40-talet. Då kunde man göra tvättstugor! Stora maskiner och torkrum. Tyvärr var den stora gamla mangeln och separata centrifugen borttagen, men det gick bra ändå.

För idag har jag mellan kl 12-17 suttit här och stickat vantar av restgarner, mellan maskin- och torktumlarbyten. Och för att inte skapa osämja, torkade jag noggrant filtret i tumlaren och våt-torkade golv i både tvättstuga och torkrum. Hit kommer jag på fler besök!

Nu har vi ätit ärtsoppa och jag tror bestämt att jag ska krypa upp i tv-soffan och sticka klart mina vantar!

 

Lagrar dagsljus och vilar i höstens mörker

Jag är så tacksam för att jag är dagledig och kan hinna vara ute i dagsljus, nu när dagarna blir kortare och kortare! Även om det en sådan här dag inte varit mycket till dagsljus. Snö och regn har turats om, och man har behövt haft lampor tända hela dagen. Men en cykeltur och promenad ute i det svaga oktoberljuset ger ändå kvalitet!

Dagsljus påverkar ju vårt välbefinnande. Vår sömnkvalitet, vår energi, vakenhet och humör.

Nog har jag varit på gott humör i dag!! Efter gym och frukost cyklade jag ner på stan för att få en skön ansiktsbehandling. Fick dock veta att det var den sista ansiktsbehandlingen jag fick av den här terapeuten. Jag har gått regelbundet hos henne i 35-40 år, så det kändes lite konstigt när hon berättade att hon nu ska sluta till nyår. Hon har varit väldigt bra på sitt jobb och har blivit som en vän, man hinner samtala om allt möjligt, stort och smått, när man ligger och blir ompysslad. Men visst förstår jag henne, allt har ett slut.

Som Sofia Sievertsdotter skriver;

Hjälp mig att förstå att varje ögonblick av livet föds just nu. Låt mig släppa taget om gårdagen och dåtiden. Påminn mig om att den blomstrande våren föds ur höstens falnande löv och från vinterns nakna grenar. 

Hjälp mig att släppa kontrollen och att lita på livets gång, så som trädet släpper taget om sina löv. Låt mig tro på att när ett avslut sker eller när en dörr stängs så är det för nuets, för morgondagens och för mitt eget bästa.

Denna dag, låt mig minnas det vemod som har förvandlats till visdom och den rädsla som har förvandlats till mod. Hjälp mig att tacka för det jag har bakom mig och glädjas för det som ligger framför mig, medan jag vilar i höstens mörker.

 

Vintertid och bastu!

I natt skulle klockan dras tillbaka. Jag låg och läste till efter midnatt, så att jag skulle sova lite längre. Det gjorde jag och vaknade av ljuset. För nu, några ynkans dagar, blir det lite ljusare på morgnarna. Men sen har det varit segt i min kropp/huvud. Vi röjde i källaren och tog en långpromenad, och ändå var klockan bara strax innan 12 när vi kom hem och fikade. Sen har maken varit iväg på en massa ärenden och jag har stannat hemma och bakat och stickat och tittat på klockan. Det blev ju mörkt så tidigt så jag undrade gång på gång när jag skulle kunna börja laga middag och få gå i säng. Sen ringde jag och pratade med äldsta brorsan och han sa; - Äntligen blir det normal tid och jag känner mig som vanligt! Han menar på att han känner sig "fel" under hela sommartidsperioden. Tänk så olika man kan känna!

Vintertid innebär också att det sedan några dagar tillbaka är dags att börja mata småfåglarna. I år var vi tvungna att köpa en ny fågelautomat för de båda gamla hade gått sönder. Tyvärr visade det sig att den här klarar skatorna av att sitta på och glufsa i sig de dyra solrosfröna i en rasande fart! Stundvis har det varit 8-10 skator och ett par stora kråkor i trädgården. Maken påstår att dom också är fåglar som behöver mat, men själv är jag inte lika givmild utan lite mer av "rasist". Igår sprang jag ut stup i kvarten och sjasade, men maken sa att det inte var ett krig jag skulle vinna, och det hade han rätt i. Sen googlade jag och fann att blå remsor i träden kunde skrämma skator. Så  i förmiddags klippte jag remsor och knöt upp och så har jag spanat hela dagen. Småfåglarna bryr sig inte, men faktiskt inte en enda skata! Sen är dom ju otroligt intelligenta varelser, så om några dagar så har dom förmodligen förstått att det inte är något att vara rädd för. Men värt ett försök.

En annan skön söndagstradition då det blir vintertid är bastubadet innan middagen! Å så glad jag blev när jag kom på det! Blev lite extra speciellt idag, när grannen kom in och berättade att det varit problem på Uppsala fjärrvärme och vatten med strömavbrott-så vi saknade varmvatten! Men sitter man tillräckligt länge i bastun, så är det ok att duscha kallt, och ändå behålla värmen! Så det har vi gjort nu, och det doftar gott av nybakat bröd och jag ska snart laga till en kyckling med svamprisotto. Maken och jag konstaterade i bastun att söndagarna fortfarande känns lite speciellt sköna. Kanske extra mycket, eftersom man inte behöver gå till jobbet på måndagmorgon!

Och så måste jag visa den här bilden! Äldste sonen har varit 4 dagar i Italien/ Piemonte på en "tryffel-resa".  Han har visat fantastiska bilder över vackert landskap och mängder av goda viner och fantastisk mat, och så idag så var det tryffeljakt på riktigt med en liten hund och en "jägare". Känner att det hamnade på min "att-göra-lista"!!

Trevlig söndagkväll!

Att leva i enlighet med sina önskemål!

 Maken har sedan några dagar tillbaka pratat om hur viktigt det är att när man äter, inte äta sig proppmätt, utan man ska äta sig 80 % mätt. Det ska kunna förlänga ens liv. Om det ska man kunnat ha läsa i flera vetenskapliga artiklar. Han läser mycket sådant, maken. 

Hur vet man när man är 80 % mätt?

Ett vet jag, och det är att efter dagens lunch, då var jag 150 % mätt...... Hade gräddat våfflor, vispat grädde och tagit fram en burk hjortronsylt. Det är ju så vansinnigt gott! Men jag borde nog inte smockat i mig tre stora våfflor. 

Har jag nu förkortat mitt liv?? Men då har jag ju åtminstone njutit idag. Fast ska jag vara ärlig, så hade två våfflor varit tillräckligt! 

Men det gjorde att jag stavgick 6 km idag, istället för bara 4 km som jag brukar. Och jag gick i Hågadalen och tittade på de gröna åkrarna och undrade när man ska få ta fram längdskidorna och dra iväg! 

För visst vill jag leva så länge som möjligt, och jag vill kunna äta och dricka gott, jag vill kunna vandra, åka skidor, skridskor, paddla kajak, umgås med nära och kära och skratta, sticka, sy, virka, brodera, väva, sy, läsa, lyssna på musik, gå på bra föreställningar, se bra filmer, sitta och tomglo i naturen. Alltså, listan kan göras lång! 

Och inte är jag så säker på att jag kan påverka så mycket av mitt livs längd nu, vid 65 års ålder, det blir väl som det blir med den saken. Men ett är då säkert, och det är att jag ska ta vara på varje dag som jag har och leva i enlighet med mina önskemål!

Kura gryning

 Jag vet att man "kurar skymning", men i tisdags och onsdags morse kurade jag faktiskt gryning. 

Jag gick från min säng i gästrummet och tog 2-månadersbebisen från hennes mammas bröst och smög ned till vardagsrummet. Mamman skulle få sova lite extra och jag vyssjade bebisen till sömns och satt med henne i famnen allt medan gryningsljuset smög sig på. Det är svagt och kommer sakta, tillsammans med ett stilla snöfall, och det ger en alldeles speciell känsla. Ett varmt, sovande barn i famnen, en snarkande bulldogg bredvid, där satt jag som i en liten bubbla och bara kände mig alldeles lycklig. 

Sedan i går kväll är jag tillbaka i radhuset i Uppsala. Idag har maken och jag varit och hjälpt yngsta dottern i hennes nya lägenhet. Eller, det var väl mest maken som fixade; installerade en tvättmaskin, satte upp en taklampa och skruvade ihop ett bord. Själv gick jag ut med lilla vovven, eftersom dottern har bihåleinflammation och inte mår så bra. 

Det är gråväder utanför fönstret och det känns nästan som det är dags för "kura skymning", men solen ska faktiskt vara uppe två timmar till. Och om två timmar ska vi på en middagsbjudning, så nu ska jag kika i garderoben efter något att sätta på mig.

O hur saligt att få vandra

 Idag har jag varit på gudstjänst. Kors i taket - det händer inte ofta.

Det var inte vilken gudstjänst som helst, utan en jazzgudstjänst i Gottsunda kyrka. Radbandet (är det inte ett otroligt bra namn på en grupp jazzmusiker som spelar i kyrkor) där min bror Leif Österlund är med, spelar ganska ofta här, men jag har aldrig tidigare varit på någon gudstjänst. 

Jag måste säga att det här var nog så nära en gospels-gudstjänst som man kan komma i Sverige. Det svängde något alldeles otroligt och det blev applåder. Jag var där tillsammans med min syster och vi stannade på kyrk-kaffe, då bandet fortsatte spela.

Jag funderade på vägen dit och hem om det här med gudstro. Mamma läste alltid kvällsbön med mig när jag var liten, jag är döpt, konfirmerad och gift i svenska kyrkan. Mina och makens föräldrar är begravda i svenska kyrkan. 

Men har jag en gudstro? Det är jag inte helt övertygad om. Med tanke på hur världen ser ut, hur många krig och bråk som startat pga religion, det som skett med barn inom den katolska världen mm mm. Så undrar man ju. Och så mycket som känns förlegat. Det finns så mycket hyckleri som får mig att må illa. Men det finns också mycket som är bra. "Vänd andra kinden till", Gör mot andra så som du vill att dom ska göra mot dig" osv. 

Och så är det ju en tradition, och traditioner ska man inte förakta. Jag tycker också om att vistas i kyrkliga miljöer, det finns något vackert över det. Det är historia som möter nutid. Det är en samlingsplats, en knutpunkt för alla åldrar. En mötesplats för att mötas som människa. 

Kanske kan det räcka. Om du tror eller inte, kanske inte är det viktiga. 

Det viktiga är väl att vara människa och göra så gott man kan.

Och jag klämde i ordentligt när jag sjöng psalmen "O hur saligt att få vandra" för det är ju precis det livet är!

Nu ska jag laga söndagsmiddag och sen packa, för imorgon förmiddag tar jag tåget till Insjön. Återkommer här om en knapp vecka!

Tystnad

 Tystnad! 

Ibland finns det inget bättre! Jag inser att jag har ett ganska så stort behov av just tystnad. I mitt jobb var det oftast väldigt mycket ljud, stolar som skrapade mot golvet, elever som sorlade, symaskiner som surrade, stoj och stim i korridorer och uppehållsrum, i lärarrummet inte mycket bättre, prat, prat, prat. Hemma har det alltid varit livat med barn, barnbarn, hundar. Och missförstå mig rätt; Jag älskar när det är liv omkring mig. Verkligen älskar jag att samla folk, prata och skratta, skoja och umgås. Lyssna på musik, har alltid musik i bakgrunden när jag lagar mat, när vi äter mat.

Men så har jag ett stort tysthetsbehov också. Maken han lyssnar alltid på poddar. Alltid. Eller på P1. När vi åker bil så har jag som krav att efter en podd, godmorgon världen eller dylikt, så ska det vara musik. Jag blir så trött av för mycket prat om olika ämnen, behöver tid att smälta vad jag just hört. Men han är tvärsom.

Därför blev den här kvällen lite lyx-tillvaro. Maken är på fotbollsmatch, dottern kom och hämtade lilla vovven och ingen har ringt på telefon eller dörr. Jag sitter i soffan med tända ljus och min stickning och det enda som hörs är diskmaskinen. Önskar att jag kunde säga att det vore öppna spisens sprakande som hördes, men eftersom jag inte har någon öppen spis, så är ju det omöjligt. Diskmaskinens surr och stearinljusen får vara min kompensation. 

Man ska ju ha något att önska sig och längta efter också. I mitt fall är det; en öppen spis, en sjöbastu och ett stort fyrkantigt kök!

Men just nu är jag tillfreds med att det är precis som jag har det! 

Framför allt; Tystnaden!

Gluhwein har inget med jul att göra!

Första gången jag drack gluhwein var för 38 år sedan i Lofsdalen. Vi var där med goda vänner på skidsemester, deras två-åring hade fått full slalomutrustning, medan vår 2-åring fick åka i bärsele på ryggen. Det blev mörkt vid halv-fyra tiden på eftermiddagarna och då gick vi in för stugmys, och jag minns hur himla gott det smakade med gluhwein. Det värmde så gott. Så för mig har det blivit en "after-ski-dryck", oavsett månad. Jag drack det även på en julmarknad i Berlin för flera år sedan, och där var det såklart lite julkänsla. Men idag, när jag tog eftermiddagspromenaden med lilla vovven (jajamen, jag fick hämta lilla vovven idag, för dottern skulle till Stockholm, så nu har vi hund ett dygn) då blev jag så himla frusen och akut sugen på en varm gluhwein, så jag letade fram kryddor, skar apelsin och tillredde varsitt glas till maken och mig.

Han har varit på föreläsningar hela dagen och jag har varit på fotvård, köpt hem plastlådor och fyllt med alla mina tyger i syrummet, så nu är där ordning, sen har jag dammsugit och hundpromenerat, så det var skönt att sitta ner i lugn och ro och läppja på det varma, söta, krydd-doftande vinet. Läste att Blossa kommer ut med sin årgångsglögg, men att den är samma som 2004 nämligen vinteräpple. Tydligen firar årgångsglöggen 20 år. Kommer inte ihåg att jag drack den då, så det blir väl till att testa den i år. Bättre sent än aldrig!  Tänk att det faktiskt bara är 2 månader till jul......

Behöver inget extra rouge ikväll....

 Idag blev den äntligen av! Vandringen på Upplandsleden från Kallhäll till Barkarby. En fantastiskt fin del där man började gå längs med Mälarens strand förbi fler fina bad, förbi Görvälns slott, genom djurhagar  med storslagna ekar och sluttning mot vattnet, upp till en fornborg med otrolig utsikt, i lummiga skogar, över stora fält och sista biten genom radhusområden. Vid Barkarby station tog vi pendeltåget tillbaka till utgångspunkten, där bilen stod. Drygt 2 mil blev det. Och tänk att vi fick uppleva det första snöfallet!

Nu har jag klivit upp från ett varmbad och klätt upp mig en smula. Är bjuden på dam-middag ikväll. Satte lite mascara på fransarna och ögonlocken fick en touch av pärlemorskimmer och plommon. Men någon extra rouge. Nä, det behövdes inte. Kinderna är blossande röda efter 5 timmars vandring i blåst, sol och snö!

Prioriterings-problem

 För nio veckor sedan, startade ett "mysterie-broderi" i en facebook-grupp som jag tillhör. Man fick mått på tygbitar (9 st) att klippa till och så har det varje vecka kommit en ny uppgift i form av två ord att tolka fritt och en bokstav. Det hela har nu resulterat i en flagg-girlang som jag fäst i dörröppningen till mitt sy- och vävrum. Finns ingen "röd tråd" i orden, men det har varit en rolig uppgift och den pryder sin plats, där den hänger!

Det har också resulterat i att jag äntligen kommit mig för att försöka organisera mitt rum. När det var dags att tömma källaren för ett år sedan för att vi skulle få inneboende, så stoppades allt bara in, och sen har jag helt enkelt inte hunnit ta tag i det för det kommit så mycket annat emellan.  Men nu ska det förhoppningsvis bli av. Har gått igenom kartonger och tagit mått på hyllor för att senare i veckan åka och köpa genomskinliga förvaringslådor i plast.

Men efter några timmars plockande bland allt material så sa jag till maken:   -Stackars våra barn som ska döstäda efter oss. Men det kan nog bli så att allt bara åker ner i en container, utan urskiljning, eftersom inget större intresse finns. Jag får försöka "beta av" vartefter. Har ju ändå haft den tanken i flera år, att jag måste förbruka något gammalt innan jag får köpa något nytt. Så nu håller jag för fullt på att sticka sockor av restgarner t ex.

Dock, innan jag gick i pension, så trodde jag nog att jag skulle hinna med att göra mycket mer än vad jag gör. Tiden rusar och jag är hela tiden upptagen med något, så skapandet hamnar ibland i skymundan. Visst kan man prioritera, men när det är så mycket roligt man vill göra, så är det svårt...

90 % av kroppens muskler

 ... det säger "bungy pump-reklamen" att man använder när man går med dessa stavar!  Jag vet bara att det var väldigt skönt att ta fram dom idag och trava iväg. Trots att regnet föll. Jag går raskare och "mer bestämt" när jag använder stavar, både fasta och rörliga. Och det är fördelen med att "ha blivit av med" hund. I ett års tid har ju lilla vovven bott här och jag har tagit två promenader varje dag med henne. Promenader av det långsammare slaget, men fortfarande väldigt skönt att komma ut. Och jag har redan, efter bara en dag, saknat det. Så idag bestämde jag att jag ska ta mig ut, oavsett väder och gå minst 4 km per dag. Idag blev det 5 km.

Hade jag "fått ändan ur vagnen" och gått iväg tidigare, så hade jag kunnat gå i solsken. Men det skulle veckohandlas, tömmas garage, bakas bullar och äppelkaka, plockas ned tvätt mm mm, så tiden bara försvann. Nu är jag så nöjd att jag inte lät vädret hindra mig från att komma ut. Nyduschad, med en soppa som puttrar på spisen, mörkret som fallit utanför fönstret och stearinljusen som brinner och skapar hemtrevnad. 

Trevlig tisdagskväll!

Beroendeframkallande

 Nu vet jag att det kan vara svårt att slita blicken från det lilla vackra barnet, men tanken med dessa foton är att man främst ska kika på de virkade alstren!

För gissa vad glad jag blev när dottern i slutet av sommaren frågade om jag kunde lära henne att virka. OM jag kunde!! Det är första gången som något av mina barn efterfrågar mina hantverkskunskaper (om man bortser från alla gånger då jag fått laga, lappa, sy i knappar, eller sy om....)  Vi tragglade fasta maskor, ökningar och minskningar, räkna maskor och försöka hålla jämnt. Dottern hade räknat med att tillverka figurer till mobiler att hänga över skötborden innan hon åkte in på förlossningen. Nu gick det ju inte vägen, eftersom lilla Majken var tvungen att sättas igång tidigare än beräknat, så virkningen hamnade lite i skymundan för andra förehavanden. Men sedan några veckor tillbaka har det återupptagits och nu i helgen färdigställdes mobilerna. I går kväll fick jag foton från hur det blev upphängt över skötborden.  Särskilt roligt var det ju att dom gjorde succé! 

Och det var nästan så att jag fick en liten glädjetår i ögonvrån, när dottern för lite sedan utbrast; -Det här är nästan beroendeframkallande! (Hon syftade då på själva virkningen) Det gjorde att hon i bara farten tillverkade några extra bollar som vi monterade till en napp-hållare. Spännet som håller den är från min morfars gamla hängslen från 50-talet! Snacka om återbruk....

Idag har vi ägnat oss åt flytt-städ, kan man säga. När dottern flyttade ut i helgen så skulle vi försöka fixa iordning och återställa, och passade på att rensa uteförråd och klädkammare. Vi hittade på flera ställen undangömda prylar som hon pytsat ut här och där och när jag undrade över detta, log hon bara sött och sa att det var "presenter". Översatt så är det mest skräp som hon inte vill behålla.... Vi har hållit på hela dagen och nu blev jag plötsligt alldeles genomtrött. 

Tur att vi har rester att värma till middag! Det var den där älggrytan som blev kvar efter lördagsmiddagen och tänk att det blev några goda ostar kvar också, så nu blir det tvunget att hällas upp lite rödvin för att kunna njuta till fullo!!

Ett bra avslut på helgen!

Det är så härligt med våra söndagsvandringar. Vi har fått för oss att hitta nya ställen att utforska-det finns ju nämligen otroligt många vandringsetapper på Upplandsleden och för övrigt andra leder också, så varför gå i samma fotspår som man gjort tidigare? Idag tog vi bilen till Fjällnora och gick 11 km, runt sjöarna och så Eda-slingan. Obligatoriskt kaffe och fikabröd med, vilket intogs i solgasset på en brygga. Lilla vovven var med och hoppade fram på sina små ben, hela tiden med svansen i topp, trots att det bitvis var ganska besvärlig terräng med massor av sten, rötter och en del nerblåst ris.

Känner hur det hettar i kinderna nu sedan vi kom hem och in i stugvärmen. 

Fredag var det flyttbestyr hela dagen, lördagen vinkade vi av döttrarna, den ena skulle tillbaka till Dalarna och den andra drog tidigt för att hinna upp i lägenheten och sen rådda med sin oktoberfest. Jag städade upp och förberedde trerätters middag för inbjudna gäster. Den fick starta redan kl 16, eftersom vi skulle hinna till Reginateatern och Show, show kl 19. Helt otroligt bra föreställning. Duktiga musiker och sångare och mycket skratt blev det! Jacke Sjödin är så mångsidig och helt fantastisk i sitt artisteri.

Trodde vi skulle äta rester ikväll, men har precis blivit inbjudna på söndagsmiddag hos äldste son med familj. Dom behövde lite barnpassning en stund, när fotbollsträning krockade med föräldramöte på bandyn. Och då passar vi på att stanna på middag!  Men innan vi går tänker jag skaka ihop varsin Margarita till maken och mig!

Så blev det ett bra avslut även på denna helg!

 

Snart flyttar hon hemifrån - för andra gången

 Igår morse när vi kom från gymmet strax efter kl 8 så hade vi två döttrar, två hundar och en bebis hemma vid köksbordet. Hon från Dalarna hade bilat redan 05.30, efter morgon-amningen för att få köra med ett nöjt barn.

Efter frukost tog maken och jag vovvar och bebis och gick på promenad för att mamman skulle få sova. Det regnade och blåste halvt storm ute men var milt i luften så ändå riktigt skönt och liksom "höstmysigt"!

Härhemma håller det nu på att roddas inför morgondagens flytt. Det är därför vi fått besök från Dalarna, för storasyster vill hjälpa lillasyster och är jättetaggad på att få se lägenheten. Hon verkar nästan mer taggad än själva flytt-föremålet. Men yngsta dottern har lite körigt på jobbet och inför en oktoberfest som hon är med och arrangerar  nu på lördag. 

Hennes föräldrar tyckte nog att det kanske var lite dålig tajming att ordna en fest för 25 personer samma helg som man ska flytta, men det tyckte inte dottern. Hon tänker dessutom att hon ska måla om två rum och en hall, så hon har nu köpt små burkar med färgprover. Det tänkte hon göra på lördag och söndag...... Efter reaktionen på vårt tyckande om oktoberfesten så har vi lärt oss att hålla tyst, maken och jag. Det blir nog bäst så, för familjefridens skull. Och vi tänker att hon nog ganska så snart lär bli varse på hur allt kommer att bli.

Imorgon är det i alla fall bara fokus på flytt, så då blir det till att bära kartonger och möbler. Fyra trappor upp, bor hon, det finns ingen hiss.....

Så nu flyttar hon hemifrån - för andra gången!

Instagram

Instagram startades i oktober 2010, alltså för 13 år sedan. Själv gick jag med 2012 och numera är jag en flitig användare, ute varje dag. Lägger ut egna bilder ungefär 2 ggr i månaden och i flödet oftare. Följer folk som jag inte känner men som delar mina intressen för hantverk, konst, matlagning, bakning, vin, natur, friluftsliv eller tilltalande inredning och livsstilar. Min senaste upptäckt är en linnea_lundkvist, en 37-årig kvinna som bor 20 mil norr om polcirkeln  och som driver ett eget företag som fotograf och content creator (jag visste inte att den titeln existerade, eller vad den betydde, men det handlar om att arbeta med sociala medier, t ex skriva intresseväckande och informativa texter som  engagerar följare. Komponera text, bild och video på bästa sätt för att förmedla ett budskap) Hon visar upp bilder som får mig att häpna, så otroligt vackra vyer från hennes del av Sverige och filmsnuttar från hundpromenader eller kajakturer med lite vardagligt småprat. Jag bara älskart!

Annat som jag kan fastna i -alldeles för länge- är små filmsnuttar på hundar i olika situationer. Jag är svag för personer som tillsammans med vackra bilder får till korta, informativa och vackra texter. Har själv börjat lägga ner mer möda på just bild-texterna, då det roar och fascinerar mig.

Det är som att ha en dagbok eller ett fotoalbum närvarande hela tiden.

Men nu - från instagram och dator - till verkligheten; tv-soffan, te, äppelkaka och vaniljsås!

 

Gråtmild

 Jag är en person som blir väldigt lätt rörd. T ex ikväll, när jag satte mig framför teven och tittade på tv-programmet "Vilket liv", där man hyllade Lasse Berghagen. Det var ett väldigt fint hyllningsprogram med många tillbakablickar från hans karriär, från 60-talet och fram till våra dagar. Han blev själv rörd till tårar och fick torka sig under näsan hela tiden. Och då smittade det av sig, jag fick medkänsla och tårarna smög sig på. Eller när barnkören kom in -utan att han visste det- och sjöng med så otroligt fint i "Teddybjörnen Fredriksson". Då blev det också känslosamt till tårar. 

Förra veckan när dottern och jag satt och tittade på barncancergalan på tv, då hulk-grät jag när man visade dokumentära inslag om sjuka barn. Sen anmälde jag mig som månadsgivare också-och då hävdade min make att det var precis den reaktionen tv-produktionsbolaget var ute efter. 

Jag kan börja gråta om jag läser dödsannonser eller memorials fast jag inte alls känner personerna de gäller. Jag kan börja gråta om någon berättar något sorgligt. Jag kan börja gråta till musik som slår an något inom mig. Jag kan börja gråta om jag börjar tänka tillbaka på vänner och släktingar som gått bort. Om någon håller ett fint tal till någon person. Om jag ser en sorglig film eller läser en sorglig bok. När mitt barnbarn sjunger med sin spröda flick-röst ackompanjerad av sonen på gitarr. Och jag kan lika väl börja gråta om jag blir riktigt glad också.

När jag var yngre tyckte jag det var lite pinsamt, men numera tar jag det med ro. Det är helt enkelt bara sådan jag är. Och egentligen är jag till och med lite stolt över mina tårar, dom är väl ett tecken på att jag har en förmåga att leva mig in i olika känslor och stämningar. Att jag lever här och nu. Gråtmild, det låter väl lite gulligt?!

Lite gulligt tycker jag också att det blev vid vår ytterdörr idag när jag planterade lite höstblommor som en välkomsthälsning!

Söndagskänslan - life is good!

 Tänk att den där speciella söndagskänslan sitter i!

Jag menar, vi ska inte iväg till jobb i morgon, utan har egentligen söndag 7 dagar i veckan, men det är ändå något särskilt med just idag, söndag!

Vi äter en lite senare frukost och sitter kvar lite längre. Vi vill ut i skog och mark och idka någon form av friluftsliv. Vi vill bada bastu och laga go-middag, sitta kvar länge vid matbordet och planera för veckan som komma skall.

Allt det där har vi gjort idag. Nåja, förutom bastun då. Vi bestämde att premiären får bli nästa söndag, för då har dottern flyttat och vi har fått mer plats i källaren, inklusive duschrummet med bastun. I detta nu är det trångt om utrymme därnere. Men vi har varit ute och gått i skog och mark. Storskogens natur-reservat beläget mellan Jälla och Storvreta. Tanken var att vi skulle gå till Storvreta och sedan tillbaka, men när det var knappt 2 km kvar till slutmålet så hade skogens träd lagt sig som plockepinn över vandringsleden. Man fick både klättra och krypa över stock och ris, det blev för bökigt och vi gav upp och vände åter. Men 11 km blev det ändå. Och kantareller på köpet. Och kaffe och bulle halv-vägs. Vi rensade svampen och maken svängde ihop en toast när vi kom hem. Nu har jag suttit och stickat och maken har suttit och läst. Men det börjar bli dags att laga till den där gomiddagen. Det blir en kycklingpasta med resterna av svampen och så tomater och chili från trädgårdsrensningen igår, brässerat i vitt vin. Det blir mysmusik i högtalarna och en pinot noir därtill. Och så ska vi planera kommande veckas aktiviteter.

Life is good!

Löven faller inte för att något tar slut, utan för att något nytt börjar

Titeln kommer från Sofia Sievertsdotter. Jag tänkte på dom idag när vi städade och rensade i trädgården och gjorde den redo för hösten och vintern. Det kan ju lätt kännas en smula vemodigt att sommaren är förbi, men orden stärker och jag inser att det samtidigt är skönt och tryggt att vi har den här "eviga cirkeln".

Ett träd som släpper taget om sitt blad lyfter möjligheten för kommande blads blomning. I naturen härskar perfektion och vi är en del av den. Ett blad i taget lyfter framtiden i färg. Höst är att titta ärligt på nuets nakna grenar. Det är att närma sig jorden, rötterna och cirkeln som omsluter det levande och döda. På hösten firar naturen allt och alla som en gång blommat.

Vi skördade de sista tomaterna,

och titta så fina chili-frukter. Bullarna skördade vi inte, men dom satt fint till varsin kopp kaffe ute i solen efter några timmars arbete.

 Sen tog jag en välförtjänt paus och satt ute och fortsatte mitt broderi. Nu har jag tagit ett varmbad och krupit i myskläderna. Skrattade lite åt dottern som klätt sig fint för att gå på en middag och frågade mig om hon skulle ta mocca-stövlar eller loafers, skulle jeansen vara nerstoppade i stövlarna och kunde hon ha "over-size-jackan" eller borde hon ha den svarta kappan?? Jag menar, där stod jag, tant 65, i rutiga flanellbyxor med knä-häng, en sliten bomullströja och en poncho, inte direkt någon trendsättare.... Men vi kom överens och det blev, skinny jeans i moccastövlar med over-size-jackan. 

My favorit color is october!

My favorit color is october, är ett uttryck som jag tycker är trevligt! Och det kan vara alldeles magiskt i oktober! Dimslöjor i soluppgången, där strålarna silas som genom en skir väv. Bladen som skiftar färg och blir som de färgstarkaste paletter. Siljans vatten som har den vackraste blå nyansen.

Och så finns fortfarande ljuv sensommarfägring, i form av dahlior och luktärtor.

 På Siljans strandkant sitter bulldoggen Frasse och spanar och i vagnen ligger den lilla "teddybjörns-bebisen" och sover medan hennes mamma och mormor sitter i solskenet och fikar.

Jag har haft väldigt mysiga dagar tillsammans med dottern, barnbarnet och vovven. Igår kväll kom jag tillbaka hem till Uppsala. Maken hämtade mig på stationen och bjöd storslagen middag med kantarelltoast och fisksoppa. I detta nu håller han på att laga lammfärsbiffar och har dukat fint i vardagsrummet. Jag blir bortskämd! 

Oktobers färger idag går mer i gråskala. Jag var ute på förmiddagen och klippte ner växter i trädgården, i ett försök att "vinterstäda", men vid 12 kom regnet och blåsten. Tydligen för att stanna, så jag ägnade eftermiddagen åt att brodera. Det är minsann ingen dum sysselsättning! Och nu har vi delat en flaska cava i stearinljusens sken allt medan regn och blåst fortsätter utanför.  Den delen av oktober är också trevlig, på ett annat sätt.

Sticka eller virka....?

 Ja, det är frågan. Båda är roliga, fast på olika sätt. Och variation är bra. Idag är det start för "socktober",  alltså oktober är månaden då sock-stickning gäller.

Jag blev igår klar med dessa små sockor i baby-storlek,

och i förra veckan blev dessa sockor i damstorlek färdiga. Trots att det bara var september. Men jag har såklart lagt upp maskor till nya sockor, redo att tas med på tågresan till Insjön imorgon. Så det ska nog bli sockor under oktober också.

Men idag har jag suttit och virkat. Utomhus i solen i trädgårdsmöblerna, det var så varmt och skönt, så att det skulle vara oktober var svårt att fatta. Det blev fem små valar och så sydde jag tre små hjärtan i skinn och tyg, plockade ihop pärlor och träkulor och matchande lingarn. Hoppas att dottern och jag ska kunna foga samman alla delar till en mobil att hänga över skötbordet på Vintergatan.

Imorgon förmiddag reser jag dit. Återkommer på torsdag.

Och i detta nu, när solen precis gått ned och jag har tänt lampor och värmeljus så kan jag nog känna att det är oktober. Och att det är bra. Det finns en tid för allt, och nu är det tid för oktober.

Mer tid för stickning och virkning, tända stearinljus och te.