Gråtmild

 Jag är en person som blir väldigt lätt rörd. T ex ikväll, när jag satte mig framför teven och tittade på tv-programmet "Vilket liv", där man hyllade Lasse Berghagen. Det var ett väldigt fint hyllningsprogram med många tillbakablickar från hans karriär, från 60-talet och fram till våra dagar. Han blev själv rörd till tårar och fick torka sig under näsan hela tiden. Och då smittade det av sig, jag fick medkänsla och tårarna smög sig på. Eller när barnkören kom in -utan att han visste det- och sjöng med så otroligt fint i "Teddybjörnen Fredriksson". Då blev det också känslosamt till tårar. 

Förra veckan när dottern och jag satt och tittade på barncancergalan på tv, då hulk-grät jag när man visade dokumentära inslag om sjuka barn. Sen anmälde jag mig som månadsgivare också-och då hävdade min make att det var precis den reaktionen tv-produktionsbolaget var ute efter. 

Jag kan börja gråta om jag läser dödsannonser eller memorials fast jag inte alls känner personerna de gäller. Jag kan börja gråta om någon berättar något sorgligt. Jag kan börja gråta till musik som slår an något inom mig. Jag kan börja gråta om jag börjar tänka tillbaka på vänner och släktingar som gått bort. Om någon håller ett fint tal till någon person. Om jag ser en sorglig film eller läser en sorglig bok. När mitt barnbarn sjunger med sin spröda flick-röst ackompanjerad av sonen på gitarr. Och jag kan lika väl börja gråta om jag blir riktigt glad också.

När jag var yngre tyckte jag det var lite pinsamt, men numera tar jag det med ro. Det är helt enkelt bara sådan jag är. Och egentligen är jag till och med lite stolt över mina tårar, dom är väl ett tecken på att jag har en förmåga att leva mig in i olika känslor och stämningar. Att jag lever här och nu. Gråtmild, det låter väl lite gulligt?!

Lite gulligt tycker jag också att det blev vid vår ytterdörr idag när jag planterade lite höstblommor som en välkomsthälsning!