O hur saligt att få vandra

 Idag har jag varit på gudstjänst. Kors i taket - det händer inte ofta.

Det var inte vilken gudstjänst som helst, utan en jazzgudstjänst i Gottsunda kyrka. Radbandet (är det inte ett otroligt bra namn på en grupp jazzmusiker som spelar i kyrkor) där min bror Leif Österlund är med, spelar ganska ofta här, men jag har aldrig tidigare varit på någon gudstjänst. 

Jag måste säga att det här var nog så nära en gospels-gudstjänst som man kan komma i Sverige. Det svängde något alldeles otroligt och det blev applåder. Jag var där tillsammans med min syster och vi stannade på kyrk-kaffe, då bandet fortsatte spela.

Jag funderade på vägen dit och hem om det här med gudstro. Mamma läste alltid kvällsbön med mig när jag var liten, jag är döpt, konfirmerad och gift i svenska kyrkan. Mina och makens föräldrar är begravda i svenska kyrkan. 

Men har jag en gudstro? Det är jag inte helt övertygad om. Med tanke på hur världen ser ut, hur många krig och bråk som startat pga religion, det som skett med barn inom den katolska världen mm mm. Så undrar man ju. Och så mycket som känns förlegat. Det finns så mycket hyckleri som får mig att må illa. Men det finns också mycket som är bra. "Vänd andra kinden till", Gör mot andra så som du vill att dom ska göra mot dig" osv. 

Och så är det ju en tradition, och traditioner ska man inte förakta. Jag tycker också om att vistas i kyrkliga miljöer, det finns något vackert över det. Det är historia som möter nutid. Det är en samlingsplats, en knutpunkt för alla åldrar. En mötesplats för att mötas som människa. 

Kanske kan det räcka. Om du tror eller inte, kanske inte är det viktiga. 

Det viktiga är väl att vara människa och göra så gott man kan.

Och jag klämde i ordentligt när jag sjöng psalmen "O hur saligt att få vandra" för det är ju precis det livet är!

Nu ska jag laga söndagsmiddag och sen packa, för imorgon förmiddag tar jag tåget till Insjön. Återkommer här om en knapp vecka!