Man borde göra något åt sin klädstil!

Pratade med en arbetskamrat om tv-serien "Vår år tid är nu", och hur tidstypisk den är in i minsta detalj. Det är så mycket man känner igen från barndomen, och ändå är den än så länge bara på 1950-talet. Tänker att mina mor- och farföräldrars hem levde kvar i 40-talets möblemang, och att det kanske är därför som det känns som att man minns.
Sen gick vi över till att prata om hur mycket finare man klädde sig på den tiden. Mer skräddat och välsytt. Bättre kvalitéer på tyg och sybehör. Min mamma sydde alla mina kläder, min arbetskamrats föräldrar lät sy upp hos en sömmerska. Vi mindes olika kläder, tyger och kvalitéer, vi fick båda något drömskt, nostalgiskt i blicken.
Tills jag tittade på klockan och fick skynda mig för att inte missa spinningpasset. Då tittade vi ner på våra egna jeans, gympaskor och konfektionsstickade tröjor och kom tillbaka till verkligheten 2018.
Mycket tråkigare och mer likriktat.

Kunde inte låta bli ikväll att bläddra i ett gammalt fotoalbum;

T om i vardagen när hönsen skulle matas var min moster så här fin i en vit hemsydd bomullsklänning och så ett snedskuret viskosförkläde över.

Här min mamma i en småmönstrad klänning med vacker rund krage och liten puffärm bredvid sin storebror i vit skjorta med ärmhållare, slips och svarta finbyxor.

Och så pappa, mamma och morbror,  påväg till en logdans. Pojkarna har supervida byxor och mamma en klänning med vidd i kjolen och stråveck fram på livet.

Man borde göra något åt sin klädstil!