Fick i förmiddags ett sms från min norska väninna med en "Grattis på nationaldagen-hälsning"!!
Vadå, tänkte jag. Visserligen hängde vi ut vår svenska fasadflagga imorse, men så mycket mer av fira blev det inte.
Sveriges nationaldag har inte funnits mer än 7 år och vi firar den pga att Gustav Vasa valdes till kung den här dagen år 1523.
Är det verkligen något att fira? Vad var det för fel på "svenska flaggans dag"??
Påväg in i duschen efter ett träningspass, gick jag förbi yngsta dottern som låg och slötittade på tv och firandet på Skansen, där kungafamiljen satt uppradade längst fram vid scenen och tittade på Sonja Alden och annat-så värst glada såg dom då inte ut att vara. Och inte dottern heller, Sonja Alden är nog en av de artister hon gillar allra minst, men hon är genomförkyld och hade huvudvärk så det var vad hon orkade med!
Den andra dottern, har nog lite separationsångest från skoltiden, så ikväll är det en massa ungdomar från klassen här och äter tillsammans. Det blir såklart en otrolig kontrast att nu kastas ut i "verkligheten". Visserligen har hon längtat otroligt mycket efter att sluta skolan, men samtidigt blir det ett helt nytt tillstånd. Nu vill hon dra ut på firandet och frihetskänslan tillsammans med kompisarna-innan allvaret börjar.
När jag var i Karins ålder hade jag min dröm om att bli textillärare. Den drömmen såg jag ju till att uppfylla. Det tog mej några år men det gick. Jag visste i alla fall vad jag ville bli, det var väl kanske både bra och dåligt. Dåligt eftersom jag inte hade ögonen öppna för andra alternativ som kanske var minst lika bra och utvecklande.
Lever jag min dröm nu? Ja på sätt och vis gör jag väl det, även om det hela tiden uppkommer nya drömmar.
Jag fick i förrgår veta att en av mina textillärarkursare-den yngsta i klassen-dött i lungcancer. Jämfört med det så är livet verkligen som en fantastisk dröm. Och visst är det fortfarande fullt av möjligheter-även om man inte nyss "tagit studenten"!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar