Så skrev Sanna Ehdin på sin blogg. Hon skriver också om vikten av tid för reflektion och menar att skrivandet är viktigt. Det är när först när vi skriver ner våra tankar som vi fångar dem.
Jag tycker om den tanken! Har själv ett stort behov av att få tid att reflektera och jag skriver gärna, både här på bloggen och i en vanlig dagbok. Det skapar ordning och reda i tankekaoset som ibland bildas i hjärnkontoret.
Jag har massor av gamla dagböcker. Ibland roar det mig att slå upp och läsa vad som hände just den här dagen för 3 år sedan, för 7 år sedan eller ännu längre tillbaka. Ofta har jag beskrivit en känsla, eller ett sinnetillstånd som jag kan bli förvånad över att ha känt. För man glömmer-och ibland är det väl tur ATT man glömmer. Ibland glömmer man tyvärr misstag man gjort, och så gör man dem igen.
Jag tänker att jag ska slänga mina dagböcker, inte lämna dom efter mig.
Har en hög med dagböcker efter min mamma som jag tog rätt på när hon dog. Har läst en del, men mamma var ingen "känslobeskrivare", hon skrev kort och gott vad hon gjort varje dag och hur vädret var. Där hade jag önskat att hon beskrivit sina känslor, jag hade gärna velat "komma bakom" den där praktiska, husliga mamman och möta kvinnan med tankar och funderingar.
Och då kunde man ju tänka att jag vill lämna mina dagböcker efter mig för att mina barn ska få "komma bakom" mig. Men då känns det plötsligt för privat! Dessutom vill jag tro att jag är ganska öppen med mina känslor och tankar mot mina nära och kära. Ibland har jag känslan av att dom tycker att jag är FÖR öppen.....
Fortsätta skriva kommer jag att göra så länge jag lever, och det är svårt att veta NÄR det är dags att slänga dagböckerna. Vill ju ha kvar och läsa i dem då och då-och när man ska dö vet man ju inte. Tack och lov!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar