Dottern gick till ett av sina städjobb och själv städade jag här hemma. Vi helgade alltså inte vilodagen....
.
Vi har alla dessa kristna traditioner, högtider och seder, men att kalla oss troende är nog att ta i. Jag tycker mycket om kyrkorummet och går gärna på gudstjänst någon gång ibland. Jag kan en hel del psalmer utantill. Jag kan trosbekännelsen och Fader vår. Jag är döpt, konfirmerad och gift i kyrkan. Mamma bad alltid aftonbön med mig när jag var liten. Det har hänt att jag själv bett med knäppta händer.
Men jag skulle inte kalla mig religiös. Jag skulle inte heller kalla mig ateist.
Det kristna budskapet har mycket gott att komma med, men jag tycker inte om det fördömande. Var och en får tycka vad han eller hon vill. Men tron får inte göra skillnad på folk. Tron får inte göra folk till fanatiker som hävdar att en speciell tro är det enda rätta.
Anledningen till mitt grubbleri just nu är att vår dotters pojkväns familj är muslimer, och nu vill pappan förbjuda pojkvännen att träffa dottern.
För mig är detta så totalt främmande och märkligt!
"Vem ska jag tro på, tro på, tro på när
tro på när allt är så här
jag hoppas ändå på ett lyckligt slut" (Tomas di Leva)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar