Tja, vad har man att förlora?
Den där undran över hur det skulle blivit om man hade släppt taget kommer man aldrig att få svar på!
Orden uttalades ikväll i sista delen av "Mia på Grötö", av Niklas Strömstedt. Jag önskar att jag hade sett hans konsert "Strömstedt och Freud ;Du borde gå och prata med nån". Den gick här i Uppsala samma dag som jag var till Västerås för att se Lars Wallin-utställningen. Det är några föreställningar kvar, men tyvärr inte här i stan. Få se om jag orkar ta mig för att åka och se den i någon annan stad. Jag har väl aldrig varit någon stor Strömstedtbeundrare, men efter programledarrollen i hans egna musikprogram, har han vuxit och fått "mer konturer" för mig och nu är jag lite nyfiken.
Han är nära mig i årgång också, och ibland känns bara det tryggt.
Jag var nämligen och vaktade i fritidsgården idag och då var en av kvällsfritidsgårdens personal där och pratade med några ungdomar. Först tänkte jag att han var ungdom själv, men jag antar att han var drygt 20 år. En ganska välbyggd kille med invandrarbakgrund. Väldigt trevlig var han, men när han berättade om verksamheten och om ungdomarna, så kände jag att jag verkligen börjar bli gammal. Han pratade med ett annat språk, på ett annat sätt, med andra ord, i en annan takt. När ungdomarna kom och satte sig bredvid mig i soffan, gick flera av våra invandrarkillar fram och hälsade på honom genom att slå sina knutna nävar mot hans med ena handen samtidigt som man klappade varann på axeln med andra handen. Inte ens hälsa kan man tydligen längre.
Därför känns det trivsamt och tryggt med en sån som Strömstedt.
Även om jag är sugen på att släppa taget........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar