I morse efter frukost, innan jag måste vara på jobbet, ställde jag mig och strök alla jultextilier. I den högen låg dessa gamla handdukar. Jag har ärvt handdukar från mamma, som i sin tur ärvt dom från sina föräldrar och svärföräldrar. Men när jag läste dessa monogram, insåg jag att just dom här handdukarna är äldre än så! F Ö, det måste jag ta reda på, men Ö står för Österlund. Farfar hette Gustav och farmor hette Rut, så det måste förmodligen vara farfars mamma eller pappa som börjar på F. Farfar Gustav föddes 1894 vilket måste betyda att handduken är drygt 130 år gammal. Numret 12 står för hur många handdukar i väven det blev, iaf ett dussin i just det här fallet! Monogramet K A, står förmodligen för Karl Alexandersson, min morfars bror, som jag har för mig omkom i en sprängolycka. Morfar föddes 1892, jag tror att brpder var äldre, så den handduken är 120-130 år. För mig bär dessa textilier på en historia, och är för mig en rikedom. Samma känsla har jag för mina egna textilier. Mina dukar i jämtlandsdräll som jag vävde på kursen i Östersund när jag var 17 år gammal och hade flyttat hemifrån. Bonaden i fast rosengång som jag gjorde 1988 när jag precis köpt min Bergå vävstol för pengarna jag ärvt efter morfar. Bonaden i korsstygn som jag köpte i Avesta när mamma och jag var på en liten miniresa. Listan kan göras lång. Samtidigt känner jag en sorgsenhet i det. Kommer mina barn att någonsin kunna känna historien och lyckan över en textil? Förstår dom flitens fingrar som skapat av lust och kärlek Eller blir det hivat i en container för att ingen vill ha det? Och vad spelar det i så fall för roll???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar