Vinkelivink!

Måndagar, Tisdagar och Torsdagar är jag vaken när maken cyklar till jobbet.
Vi pussas hejdå, och sen står jag i fönstret och vinkar, tre gånger. Först när han låst upp cykeln vänder han sig om och vinkar, sen när han passerat ur grinden och sist när han passerat grannens förråd. Alltid tre vinkningar.
Började vinka hejdå, när jag var hemma med första barnet. Då gick han upp redan klockan 05 på morgonen för resvägen till jobbet var 8-9 mil med bil. Jag gick också upp, eftersom bebisen var morgonpigg, och så stod vi där och vinkade.
Sedan har det blivit några vinkningar från olika fönster genom åren.
Det har också hänt att det inte vinkats alls, om vi varit osams. Då har jag valt att inte gå fram till fönstret i ren protest! Det har också hänt att vi varit jätteosams, och då har jag vinkat gråtandes.

Men det var ganska längesedan vi var osams nu. Man växer ihop efter så många år tillsammans. Lär sig acceptera varandras skavanker.
Som Ernst (han Kirchsteiger ni vet) skriver i sin bok; Det är lätt att fastna i att hemmet - eller livet - måste bli helt perfekt. Att det ska vara som en tavla. Hylla hellre skavankerna, det vackra ligger väldigt ofta i skevheten!