...en dryg vecka senare; förra lördagen tog en ände med förskräckelse!
Maken hade så ont efter cykelvurpan. Han tog sig upp från sängliggande och på något sätt tog han sig en trappa ner och satte sig i en fåtölj för att försöka sova. Jag låg på helspänn och lyssnade och när han vrålade rakt ut av smärta, flög jag nerför trappen bara för att hitta en avsvimmad, av svett sjöblöt make i stolen. Han vaknade till, jag tvättade av honom med kalla tvättlappara och han hävdade bestämt att jag inte fick ringa till sjukhuset! Jag halvlåg på soffan och stirrade på honom till frampå småtimmarna när han själv insåg att det inte gick längre. Han kom nämligen ingenstans. Jag fick ringa ambulans.
Tio minuter senare kom två ambulansförare och sprutade i maken morfin för att kunna få honom från stolen och in i ambulansen. Vi bestämde att jag skulle stanna kvar hemma för att inte oroa tjejerna.
Jag slumrade till efter klockan fem och sov orolig i knappt två timmar. Vid halvåtta ringde en morfinpåverkad, halvlullig make och berättade att två revben och nyckelbenet var av.
Jag hämtade honom på akuten och vi körde till apoteket för att få ut mer morfin och andra värktabletter. Det var inte lätt för honom att komma i och ur bilen. Min smärttålige make kved, svettades och bleknade för varje rörelse.
Tillslut kom vi hem och pallrade upp kuddar i sängen för att ordna en någorlunda dräglig plats att sitta på. Spypåsar i högsta beredskap eftersom han förutom smärtan mådde riktigt, riktigt illa.
Frampå eftermiddagen, när makens bror, sjukgymnasten, varit på besök och peppat, beslöt vi oss ändå för att packa in oss i bilen och köra till Hunnebostrand.
Det gick. Jag körde, maken halvsov bredvid, förutom i rondeller och väggupp när han vaknade till och kved.
Veckan har gått, det har varit underbart. Imorgon ska jag lägga upp och visa bilder.
Imorgon säger maken att jag ska skjutsa honom till jobbet. Han ska prova att ha patienter. Läkaren ville sjukskriva honom i fyra veckor. Jag har slutat tycka och lägga mig i. Efter 39 år tillsammans vet jag att det inte är någon ide´
Fortsättning följer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar