Äldsta dottern har packat flyttlasset med hjälp av storebror, syster och kompis ikväll och imorgon går färden till Göteborg/Örgryte som ska bli hennes nya bostadsort.
Dottern och jag har väldigt lätt till tårar. Så när sonen kramade dottern och när dottern kramade sin kamrat farväl så föll det tårar på oss båda.
Dessutom fick jag inte säja vad som helst, för då visste vi båda att det skulle bli gråtdags igen.
Självklart ska barnen flyga ur boet och skapa sig egna liv. Det är bara positivt. Dessutom bra att dom följer sina drömmar och vågar sig ut.
Jag kan bara inte rå för att det också är sorgligt och att det blir så rysligt tomt (även om en unge fortfarande bor hemma). Och hur fort har tiden gått?
Tänkte på det idag när jag träffade mitt barnbarn, 6 månader gammal. Visst känns det som otroligt många år till han fyller 22 år. Dock, när jag ser tillbaka på dottern som snart blir 22 år, så känns det inte alls lika länge sedan hon bara var en liten rultig flicka...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar