Rätta mig om jag har fel!

I vårt hushåll prenumererar vi fortfarande på den lokala dagstidningen; Uppsala Nya Tidning, även kallad UNT. Vi har haft helårsprenumeration ända sedan vi flyttade ihop 1981, och det kommer troligtvis att fortsätta så, vår levnad ut. Det hör liksom till. Jag kan inte förlika mig med nätbilagan. Till frukosten vill jag bläddra. Även om jag lägger bara max en kvart om dagen på tidningen. Kanske något mer på helger.
För några år sedan skulle man i en enkätundersökning svara på vilka sidor i tidningen man läste. Jag kryssade i ledaren, lokala nyheter, inrikes, utrikes, familj, kultur, serier, ja faktiskt allt utom sport. Vid närmare eftertanke var det nog en "lätt" överdrift! Ögna, hade varit ett bättre ord, men det fanns inte med i enkäten.
Igår morse bestämde jag mig ändå för att plöja igenom allt om "kultur", jag vill gärna hålla mig lite uppdaterad i  ämnet.
Först var det en artikel om musikalen Cabaret, som just börjat repeterats på Uppsala Stadsteater. Premiär i mars och den måste man ju gå och se.
En liten blänkare om Ola Larsmo som fått Jolopriset, en kort artikel om att litteraturfestivalen är tillbaka på Moderna museet i höst. På nästa uppslag en stor artikel om en gallerirunda i Uppsala, vad som visas just nu i "konstväg". 
Jag är inte den att döma någon, konst är ett brett begrepp och som bekant är "smaken som baken", dvs delad. Ibland kan jag dock inte låta bli att undra lite; blir vi inte grundlurade ibland?! 
I det här aktuella fallet, beskriver journalisten en utställning av Maki Okamoto på följande sätt;

"Sammanhållet är det också på Kaleido, som visar metallkonstnären Maki Okamotos utforskande av något så vardagligt som bestick. Det bästa jag sett på länge. Okamoto prövar elegant koncepten genom att låta besticken lämna sina väldigt låsta positioner. Roligt och underhållande, men också tänkvärt. Våra relationer till de vardagliga objekt som omger oss präglas inte direkt av nytänkande"

Det påminde mig om när jag och väninna åkte till Stockholm för några år sedan. Vi skulle gå på något av de stora museerna men eftersom vi råkade åka en måndag, var alla museer utom Thielska galleriet öppet. Det är ju ett trevligt ställe, så vi styrde kosan dit. Namnet på konstnären har jag glömt, men den tillfälliga utställningen glömmer jag aldrig. I två rum, var väggarna prydda med små hyllor, varpå det låg bajskorvar i olika former och storlekar. Massor av bajskorvar helt enkelt.
När jag läste om besticken kom jag att tänka på bajskorvarna.
I sådana stunder kan jag inte låta bli att tänka; blir vi inte grundlurade ibland? Gör inte konstnären narr av oss?  Jag menar, vem är människa att analysera en bajskorv, eller en gaffel som är extra bred och heter "The Spoon"?
Rätta mig om jag har fel.....