En slöjdlektion på särskolan

Idag hade jag min klass med särskole-elever för första gången denna termin. Jag hade förberett allt noga.
Alla elever har fått varsin ipad och klasslärarna har bett att vi ska sy fodral till dessa så att eleverna kan bära med sig sina ipads när man går ut och gör exkursioner eller studiebesök.
Alltså hade jag sytt upp en modell och tagit foton på arbetsgången, som jag sedan satt samman till en arbetsbeskrivning. Jag hade ritat upp linjer på yttertyg, fodertyg och vadd för att det skulle gå lätt att komma igång.

När jag började undervisa i särskolan för 11-12 år sedan, bestod klasserna av 5-6 elever. I enstaka fall hade man assistent med, t ex om någon elev hade ytterligare ett handikapp. Med åren har klasserna utökats och assistenterna blivit fler. Eleverna har, överlag, även blivit svagare.
Klassen den här terminen består av tretton elever och fyra assistenter. Fler av eleverna behöver mycket och handgriplig hjälp med de flesta av momenten.
Det är inte alltid det underlättar att ha assistenter. Dom har oftast inte hållit på med något hantverk sedan dom själva hade slöjd. Ibland sitter "dåliga vibbar" kvar sedan skoltiden. Man kanske hade en sträng, elak slöjdlärare (tyvärr får jag ofta höra sådana berättelser) som bestämde allt vad man skulle göra, vilket ofta var saker som man inte tyckte om eller ville ha. (Ja, jag inbillar mig att det är roligare nu och att jag är ganska snäll!!)

Lektionen idag gick hyfsat bra. Det är underbara elever som jobbar efter bästa förmåga. Men det var verkligen hårt jobb i 80 minuter, jag hann knappt andas. Det blir inte långa stunder hos var och en, och en flicka var väldigt besviken att jag inte kunde hjälpa henne mer. En assistent hade förklarat fel och eleven, som var så glad när hon kom, blev arg och besviken.
Tyckte lite synd om vår hörselskadade pojke. När jag har genomgång i början av lektionen får jag en slags högtalare att hänga runt halsen så att han bättre ska höra. Dessvärre glömde jag ta av mig den när jag sedan gick runt och hjälpte alla elever, så stackarn fick höra mitt pladder till alla andra när han själv skulle försöka koncentrera sig på sitt. Hans assistent tog den av mig, men då hade kanske halva lektionspasset gått... Det var också två helt nya elever som kom från en annan skola i stan som lagt ner sin särskola och jag hade velat vara mycket mer  hos dom pojkarna.
Så det känns inte bra, eleverna är värda bättre. Mer uppmärksamhet och mer tid för att få större möjlighet att utvecklas.
Nu är det som det är och jag inser att det bara är att kämpa på. Ta det som en utmaning och vara minutiöst förberedd inför varje vecka. När fodralen blir klara lägger jag ut en bild!