Min chiffonjé

´
Det här är min vackra chiffonjé i ek med päronträ på varje låda. Fjärde lådan uppifrån fäller man ner som en öppen hylla, och innanför den döljer sig fyra smålådor och ett öppet fack. Det är en tung och gedigen möbel, och jag tycker att den är så vacker.
Den kom till mitt föräldrahem i början av 60-talet. Genom pappas bror och svägerska i Nyköping som kände en professor som skulle göra sig av med den. Vår familj hade flyttat till en lägenhet på flera hundra kvadratmeter, 6 rum och kök, 3 1/2 m takhöjd och 11 m lång hall. Så möbler behövdes!
Min pappa tyckte aldrig om den, kanske var det därför jag utan problem kunde tigga till mig den, när jag flyttade hemifrån, och flyttade ihop med blivande maken 1981.
Den fick pryda vardagsrummet, vi hade musikanläggning i det öppna facket och lådorna innehöll spel och videofilmer. När vi gjorde om vardagsrummet för ca 3 år sedan blev den förvisad ner till källaren. Min syster, mina barn och maken tyckte nog att vi gott kunde sälja den, men det gick jag inte med på! Maken och sonen stånkade högt när dom bar den nerför källartrappan. Den är tung!!

Nu fungerar den som ett slags "linneskåp". Jag vek och lade in alla jultextilier i de två nedersta lådorna igår. Därefter tog jag och sorterade om i de övriga lådorna. La alla stora dukar i två lådor och löpare och smådukar i en. När jag var klar med det så blev det en hög med tygservetter över som inte fick plats. Jag drog då ut de två översta lådorna. Dom innehåller min mammas alla dagböcker som jag inte nänts göra mig av med. Kanske var det dags nu, när jag behövde platsen?!
Jag började plocka ut några, men så satte jag mig att läsa.
Min lilla mamma, hon skrev noga in vad det var för väderlek varje dag. Hon skrev också i detalj vad hon gjort. Väldigt sällan skrev hon ner känslostämningar och tankar, som hon måste haft massor av. Men jag upptäckte igår att man, mellan raderna, kan utläsa en hel del. Omsorgen och bekymren om oss vuxna barn. Hon tyckte alltid att vi jäktade för mycket, jobbade för mycket, tog på oss för mycket så att våra barn kom i kläm. Man  skulle vara hemma och ta hand om sina barn, så var det bara. Oj, ja där blev jag sittandes och läsa och en och annan tår fällde jag såklart också. Det slutade naturligtvis med att jag stoppade tillbaks dagböckerna, inte kan jag slänga dom inte. Servetterna la jag så länge på strykbrädan, får se var jag kan tänkas hitta plats för dom.
Och chiffonjén ska jag ha kvar, så länge jag lever!