Stjärnsundsuret

1988 köpte min mamma en golvklocka från Stjärnsund. Hon hade sparat i många år, och detta var en dröm som gick i uppfyllelse. Klockan placerades i vardagsrummet och en gång i veckan gick hon fram och öppnade luckan för urtavlan och för pendylen och så skruvade hon upp den. Varje halv- och heltimme slog den med spröda slag. När mamma dog för drygt 2 1/2 år sedan och vi skulle dela upp boet hade vi inga problem med det trots att vi är fyra syskon. För det första hade mamma gjort det lätt för oss och märkt alla saker, som vi genom åren skänkt i gåvor till henne och pappa, med våra namn på frystejpbitar. Vi hade t om lite roligt när vi mitt i sorgen gick där och plockade! Men så var det klockan! Hon ville att äldste sonen skulle ha klockan, det hade hon sagt. Min äldste bror ville dock inte alls ha den. Ingen av oss ville egentligen ha den där klockan. Men det var något speciellt med den. Som mamma hade sparat för att kunna köpa den, så hon älskat den där klockan. Det kändes inte ok att skicka iväg den på auktion. Jag funderade fram och tillbaka i ett par veckors tid. Tillslut ringde jag upp till Robert Goude i Stjärnsund. Det var han som tillverkat klockan. Jag berättade precis som det var och han svarade på klingande dalmål; -Inte ska ni göra er av med den där klockan! Ta hand om den och vårda den väl. Dina barn kommer en dag att tacka dig för att du behöll den. Det var den mannen som gjorde att jag bestämde mig! Jag fraktade hem klockan och ställde den i hallen bredvid en gammal byrå som maken tagit hand om efter sin farmor! Sedan två år tillbaka, är det jag som en gång i veckan går fram och öppnar luckorna och drar upp urverket. I början var familjemedlemmarna halvt galna på klangen som upprepades så ofta. De första nätterna vaknade jag själv för varje slag och undrade vad jag gett mig in på. Men nu är jag bara nöjd! Klangen och tickandet skänker hemtrevnad och ro, tycker ialla fall jag. Dessutom är den faktiskt vacker och pryder sin plats. En släktklenod! Mina barn var dock tveksamma till det Robert Goude sagt! Det där om att dom en dag ska komma att tacka mig för att jag tog hand om klockan. Men vem vet, kanske dom ändrar sig, precis som jag gjorde!!