Jag är den jag är, och det är gott nog!

Idag har varit en sådan där dag på jobbet som både började och slutade med möte i arbetslaget. Först på morgonen, för att diskutera boken vi gemensamt läser, och på eftermiddagen  var det vanligt arbetslagsmöte.
Många lärare tycker mycket om att tala, ibland känner jag att det blir många, många ord, utan så mycket innehåll. Saker ältas och tuggas om och om igen. Man säger samma sak som föregående talare. Man använder uttryck som; "jag måste bara säga...", "jag vill inte avbryta men..."

Jag är verkligen inte en mötesmänniska! Jag uttalar mig bara när jag behöver och fattar mig då ganska kort, utan att "brodera ut" texten. Vill att mötet ska vara kort och effektivt så att jag får åka hem.
Egentligen är jag nog en ganska introvert människa!
Har alltid varit ganska tystlåten, trivts i mitt eget sällskap, eftertänksam och stillsam.

De båda personlighetstyperna extrovert och introvert har varit mycket i ropet på sistone. Det har getts ut böcker och pratats om det i media. Tidigare har ju den utåtriktade och flexibla setts som mest eftertraktad i arbetslivet, men nu är det flera som menar att även den introverte har eftertraktade sidor som t ex reflekterande, känsligare, lugnare, kreativ och med högre kapacitet för att lyssna.

Nåväl, det må vara hur det vill med den saken, jag är bara den jag är, och det är väl gott nog!