Maken brukar alltid göra det, eftersom han vill försäkra sig om att inte någon av hans patienter står med, i så fall ska dom strykas från kallelselistan.
Och idag satt jag alltså ensam kvar vid frukostbordet och läste 2 1/2 sida med dödsannonser. Jag läste namnen, årtalen, dikterna, var begravningsakten skulle äga rum och så tittade jag på symbolen högst upp.
Jag slogs av framförallt två saker; att årtalen inte längre är så långt ifrån mitt eget födelseår. Flera som var mycket yngre, t om barn. Det kändes tragiskt.
Och så symbolerna som är så blandade numera. Tidigare var det bara enkla kors, men nu är det alltifrån foton på den döde själv, den dödes hund, bil, häst. Det kan vara en blomma, någon hobby som cykling, fiske, skidåkning, segling. Träd, rosor, hjärtan, fåglar. Och idag var det t om Sirius klubbmärke.
Vad vill jag själv ha? En fågel som flyger, tror jag.
Och så läste jag en söt dikt, som jag skulle vara glad om någon ville skriva om mig.
Vi binder en krans av minnen,
de vackraste och finaste vi har.
Vi vet att de aldrig skall vissna.
Hos oss är du alltid kvar.
Tankarna satt kvar hela dagen och jag gick och tänkte på alla som funnits i mitt liv, men som nu är döda. Så många som man saknar! Så många frågor som man aldrig kommer att få svar på.
Det blev lite vemodigt och ledsamt, fast dagen var solig och vacker.
Jag gick en långpromenad med yngsta dottern, pojkvännen och lilla vovven och jag städade hela huset. Löste nytt årskort på Friskis & Svettis och deltog i ett yogapass innan jag tog ett skönt bad.
Maken kom hem från skridskoisen och vi åt en god middag bestående av krämig saffransrisotto med kräftstjärtar och så halstrad röding.
Och så ryckte jag upp mig en smula och tänkte;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar