Dag 12 av yogautmaningen #lärdiglyssnapådinkropp och i morse var det en yin-yogaövning. En höft-öppnare som kallas Svanen. Att ligga i samma ställning 3-5 minuter, för att öppna upp och även träna bindväven. Det är just min ena höft som just nu är ett problem, så jag stod inte ut mer än 4 minuter på den onda sidan. Tanken var att jag skulle tränat mer yoga, på mitt yin-yoga-pass nu ikväll, men jag hann inte.
Hämtade barnbarnen från dagis efter jobbet. Dom har börjat på ett nytt dagis, bara två km från där dom bor, ute på landet. Det är alltid lika mysigt att hämta från dagis. Barnen kommer springandes och blir så glada. Idag åkte vi direkt hem till deras hus, och det dröjde bara knappt en timme innan mamman kom hem. Då fikade vi tillsammans. Pappan, sonen, kom hem ytterligare en timme senare, och jag blev kvar och lekte med barnen fram till barntv startade.
Det gör mig ont att se hur trött, sliten och stressad mamman till barnen, min blivande sonhustru är. Hon gör just nu praktik som projektledare på ett byggföretag och samtidigt jobbar hon på att ta körkort. Det är tidiga morgnar och sena kvällar och lång resväg. Hon har så stora krav på att allt ska vara perfekt och hon tar alltid på sig mer än hon bör. Hon har spänningshuvudvärk och var just nu full av röda stressutslag på mage och bröst. Sonen jobbar heltid med långa arbetsdagar och knasiga arbetstider. Han är också stressad och trött.
Det är galet att det ska vara sådan obalans i livet! När barnen är små så är det så mycket annat med studier, jobb och karriär som ska flyta på samtidigt. Det är ju faktiskt fullt tillräckligt att få en vardag med småbarn att gå ihop.
Och jag får nästan dåligt samvete över att jag har så "mycket tid över"! Idag frågade sonhustrun vad jag gör. Ja, vad gör jag egentligen? För jag tycker ju att min tid går så fort. Men ändå kan jag inte direkt säga vad jag gör?
Nu har jag ju haft fyra barn! Jag har jobbat heltid som dagmamma när barnen var små, och haft ytterligare 4-6 barn i mitt hem att ta hand om. Jag har skött det mesta i hushållet. Jag har tagit hand om fotbollslagets kläder och tvättat. Jag har skjutsat och hämtat barn i en herrans massa år. Jag har släpat hem och lagat så gott som all mat. Jag har varit oändligt trött och sliten periodvis.
Men det är glömt nu!
Och kanske är det så att balansen i livet kommer först när "den värsta stormen ridit ut"! Man kanske måste gå igenom de jobbiga åren för att veta hur viktigt det är att ha balans?!
Det jag bara önskade att man insåg som ung mamma med småbarn, det är att man måste dra ner på sina krav om perfektionism. Man måste sluta med sina "måsten". Och man måste lära sig se allt gott i livet, alla små glädjeämnen, och försöka vara nöjd med det. Lära sig vila i vardagen.
Men tyvärr så är det väl så att vi människor, var och en av oss, måste gå "genom skärselden" för att uppleva och upptäcka allt på egen hand, och sen lära oss av det. Det hjälper inte vad andra säger, det hjälper inte med goda råd.
Jag skulle inte vilja vara utan alla tuffa småbarnsår, men jag är glad att dom är bakom mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar