Oj så jag har glömt hur det är att ha småbarn på morgnarna! Att fixa med frukost, blöjor och kläder till dom och samtidigt göra sig själv iordning och få allt med till jobbet.
Maken gick upp 06.20 tillsammans med 3-åringen som stod bredvid och kommenterade farfars rakning. Jag smög upp 06.30 och gjorde mig iordning, fick höra hur 1 1/2-åringen vaknade, och låg kvar och sjöng för sig själv i mörkret.
Jag hade lovat göra plättar till frukost, och båda barnen skulle hjälpa till med mjöl, mjölk, salt och ägg. Det gällde bara att hålla sig lugn och låta dom hälla varannan gång.
Sen skyllde jag på att smeten behövde stå och svälla, och frågade om dom inte ville se lite barntv.
I smyg gräddade jag plättarna alldeles själv!
Vi åt och så var det påklädning och tandborstning. 1 1/2-åringen var foglig, men 3-åringen som en kokt spagetti, utom när han smet iväg och lekte kurragömma.
20 minuter senare än planerat bältade jag så båda barnen i bilen och vi kunde köra till dagis.
Sen blev det jättesorgligt, för båda blev så ledsna när jag skulle gå. Dagisfröken blev förvånad eftersom båda glatt brukar springa iväg och leka. Jag tänkte att det blev fel, eftersom jag bara har hämtat dom hitintills, lämningen ska liksom inte farmor stå för.
Därför blev även mina ögon tårfyllda när jag satte mig vid ratten för att köra till skolan.
Avsked är aldrig roligt!
Upptäckte när jag parkerat bilen att snodden jag satt i håret på morgonen när jag skulle grädda plättar, den satt kvar och håret var oborstat. Tröjan luktade plättos och läppstift hade jag glömt.
Visst ja! Det var ju så livet med småbarn var!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar