Äldste sonen, maken och jag hade tagit bilen till Söderby golfbana, för att prova längdåkningsspåret. Jag höll mig sist i spåret, eftersom dom åker mycket fortare än jag. Det var grådisigt och visserligen stod det två andra bilar parkerade bredvid vår, men vi såg inga andra människor.
I början såg jag ryggtavlorna på "mina pojkar", men när det blev en liten backe, en sväng och en skogsdunge, så var jag alldeles ensam. Och det var då minnet dök upp!
I mitt album från de första 4-5 åren av mitt liv, finns en bild av mig själv. En liten rultig 4-åring som står ensam i skogsbrynet och kisar mot kameran. Jag minns när jag satt med min äldsta storebror, bläddrade i albumet och frågade var han, mamma eller pappa var och han med mörk och tillgjord stämma sa; "-Du var alldeles ensam i skogen." Då började jag gråta.
Han skrattade såklart och mamma fick väl förmodligen trösta mig och banna honom.
Jag vet också att det där upprepades fler gånger.
Och precis där i skogsdungen hörde jag hans stämma; Ensam i skogen.
Men ryggtavlorna på maken och sonen dök upp igen och vi avverkade våra 6 km, på bitvis grus och gräs, det har inte kommit tillräckligt med snö. Men skönt att vara ute ändå.
Jag kunde inte hitta rätt foto, men jag fann ett annat på mig själv som 6-åring i skidspåret, med en lite klämkäck text bredvid bilden. På bilden ovan stod; Trägen vinner, envis rår...
Det är verkligen lite Tjorven över mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar