....än att åka och veckohandla på ICA kl 17, en gråkall tisdag i mörkret i Sverige.
Typ en sådan "snap" skickade jag till dottern och pojkvännen som skickat en snap där dom stod med sina vespor i skydd för regnet vid en bensinmack i Langkawi.
Tekniken är fantastisk. Varje dag får jag ögonblicksbilder från deras resa, med små kommentarer. Det är nästan som att man får vara med på ett litet hörn!
Och jag fortsätter "vara ungdomlig" och tittar på den norska serien Skam. Ikväll har jag precis avslutat säsong 2, med ett leende på läpparna. Visserligen är det en hel del år sedan jag själv var ungdom och mycket är förändrat. Men känslorna! Känslorna är sig precis lika. Vem minns inte förälskelserna i ungdomen. Suget efter den man suktade efter. Eller när man blivit tillsammans och man inte kunde vara ifrån varandra en kvart utan att det gjorde ont. Och att man inte kunde låta bli att röra vid varandra när man var tillsammans, man var som magneter.
Nu får man ta vara på den beröring och den kärlek man har i sin närhet. T ex tillsammans med maken. Ikväll bestod beröringen i att jag klippte håret på honom.
Efter middagen röjde vi matbordet och jag tog fram sax, kam och trimmer. Han tog av sig på överkroppen och satte sig tillrätta med Tandläkartidningen.
Det är lite skönt att kamma och dra i håret. Krafsa lite i hårbotten. Sinnligt stryka undan hårstrån som hamnar fel.
Kanske inte fullt lika sinnligt att köra in örontrimmern i örongången, eller att kamma upp ögonbrynen och kapa de stela strån som står åt alla håll och kanter. Eller som nuförtiden när jag får lov att köra trimmern långt ner mellan skulderbladen och ut på axlarna. Behåringen bara ökar på kroppen!
Men tillbaka till det sinnliga. Eller vad ska jag kalla det?
Bilden som dök upp i mitt huvud var från något naturprogram jag såg på tv för många år sedan. Det var några större apor som samlades i flocken på kvällarna och satt på rad och plockade på varann. Tror att man letade löss, för jag minns att när dom fick något mellan fingrarna, så stoppade dom det i munnen.
Nåväl, det där med att stoppa löss i munnen känns kanske inte heller så sinnligt, men själva krafsande och behovet av närhet och beröring. Det är ett behov som aldrig upphör hur gammal man än blir.
Sen undrar jag hur jag fick ihop det där? Suktar efter ungdomskärlek och jämför det jag och maken har med apor.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar