En liten hand i min hade jag vid flera tillfällen idag.
Påväg ut från café Gunterska, med sonhustrun och lille Alfred 11 månader. Vi hade suttit still och fikat och pratat ganska länge och jag tog hans lilla hand i min när vi var påväg ut, så att han skulle få sträcka lite på benen innan det var dags att sätta sig i vagnen för hemfärd. Vad fäster man blicken på när man är sådär liten och har fullt fokus på att bara förflytta fötterna? Vilken lycka att kunna gå, trots tjocka kläder och ovana vid kängor.
En dryg timme senare hämtade jag mina andra barnbarn på dagis. Båda ville sitta i vagnen på hemvägen och det blev lite trångt. En stund bar jag den yngsta, men det blev för tungt, så då satte jag ner henne och hon fick promenera en liten sträcka innan jag gjorde en om-möblering i vagnen och båda fick sitta sista sträckan hem. Hon var fascinerad över grusknastret som hördes under höst-kängorna och hon knatade duktigt på.
Vi gick förbi dammarna i Ekebydalen. Vattnet låg mörkblått, alldeles stilla, och den tunna, månskäran spred ett blekt ljus över vattenytan. "Titta på vattnet så fint och stilla det är", sa jag till Eric 2 1/2 år.
-Ja,det sover, konstaterade han! Som den naturligaste saken i världen.
När vi kom hem och hade klätt av oss, tyckte jag det luktade lite illa om den yngsta. Jag kikade ner i blöjan, men det såg alldeles tomt ut. Dock kändes den tung, så jag tänkte det var kissblött. När jag drog av den ramlade en halvmjuk bajskorv ner på hallgolvet. Sekunden efteråt råkade Jennifer sätta foten mitt i!
Det blir olika typer av minnen......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar