Jag pratade om vår äldste son som snart ska vara barnledig i två månader, och börjar bli smått orolig redan nu, i tanken, inför hur det ska gå.
Han tycker om att ha många järn i elden; på jobbet där han har fler projekt på gång samtidigt, i köket där han lagar avancerad mat och gärna bakar, i löpspåret, på badmintonbanan eller med innebandylaget, han har ett eget företag och trollar på privata fester och företagsevent och så vinintresset där han deltar i provningar och går på kurser. Att "bara vara hemma" känns inte så lockande.
Jag har grälat lite på honom! Den här tiden med Alfred kommer aldrig tillbaka, sa jag . -Det gör ju inte tiden med jobbet heller, kontrade han.
Det var då min syster utbrast; -Stackars Gustav, han har sin far som är så snabb och rastlös och sin mor som är så duktig, och han brås på båda två! Vilken kombination!!
Det där med "duktig" kändes inte som en komplimang.
Lite som när jag var tonåring, och jag fick höra att jag var så präktig. Det tog jag inte heller som en komplimang.....
När jag var tonåring hade jag väl hellre fått beröm för att jag var snygg, sexig och rolig....
Vad skulle jag bli glad åt för komplimang idag?? Eleverna i skolan tror att dom ger komplimang när dom säger att jag ser mycket yngre ut än mina 58 år. Det tar jag inte som en komplimang.
Om någon säger att jag är snäll så brukar jag svara; -Det är korna också.
Jag har fått fantastiska komplimanger av mina döttrar i födelsedags- och mors dags-kort/brev. Dom har jag verkligen sugit i mig och blivit otroligt stolt och glad över.
Sånt där har jag gått och funderat över så här en vanlig tisdagkväll, i slutet av november.
Vi är som vi är, vi människor. Var och en av oss är unika! Här kommer några goda råd, som jag faktiskt följt idag, utan att jag visste det i förväg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar