Har börjat fundera på hur mitt minspel och kroppsspråk uppfattas.
På broderikursen hade jag sällskap hem på tåget, med två deltagare som gått ett helt år längre än vad jag gjort. Dom började fråga hur jag trivdes och vad jag tyckte om kursen, om jag tyckte att jag kände mig välkommen i gruppen. Det har jag verkligen gjort, men däremot har jag haft lite kritik mot upplägget och vår lärare. Tänker att man som lärare själv kanske ofta är onödigt kritisk.
Dom frågade om jag inte ens ville fortsätta kursen till hösten, och då blev jag förskräckt. Frågade om jag verkat så negativ. Ja lite faktiskt, sa den ena. Hemska tanke; beter jag mig som en surkärring??!!
Tänker på hur jag uppfattade mammas små, små miner, en särskild blick, en dragning med munnen eller en liten, liten rörelse i näsborrarna. Jag tyckte verkligen illa om det där, hon behövde inte säga något men jag förstod precis vad hon tyckte ändå, och det var alltid om något hon ogillade. Jag tyckte nog ofta att "hon tyckte för mycket om olika människor".
Tänk om jag gått och blivit likadan på gamla dagar!
Vad gör jag, som andra uppfattar som "smygkritik"?
Och hur låter jag när jag svarar andra människor?
Jag vill ju verka glad, positiv och trevlig och låta därefter.
Känner mig för det mesta glad och positiv.
Kanske skulle man spruta in botox, då lär man ju inte kunna röra en min......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar