Allt som föds ska också dö

 

Jag var med om något märkligt idag!
Min cykelväg till jobbet, går genom en skogsdunge på en brant uppförsbacke. Det hade snöat rejält i natt, vägarna var plogade men cykeln slirade bara runt när jag försökte stå och trampa uppför. Så jag klev av för att börja leda. Då fick jag se ett rådjur stå, bara 5-6 meter framför mig, på cykelvägen och stirra. Jag stannade också, och där stod vi, säkert en minut, och bara iakttog varandra. Hennes kloka, bruna ögon verkligen begrundade mig, och det nästan kändes som att hon ville säja mig något. Men så vred hon på huvudet och hoppade graciöst in, bland de snötyngda träden, och jag fortsatte mot skolan.

Tre timmar senare fick jag ett telefonsamtal från min kusin Åke. Han berättade att moster Inga gått bort på förmiddagen. Under en behandling på sjukhuset, som hon inte klarade av att genomföra. Visst, hon var gammal och sjuk, vi förstod nog att det var dags snart, hon hade litegrann själv gett upp. Men nog blir man ledsen, världen stannar liksom upp och det är som att hamna i ett vakuum när man får beskedet.

Strax därpå förstod jag vad rådjuret ville!
Där min moster levt, finns mängder av rådjur, ofta när vi satt i köket och åt frukost, stod samtidigt ett par rådjur i trädgården och mumsade på nedfallna äpplen.
Det här rådjuret var en hälsning från min moster. "Nu orkar jag inte mer, nu ger jag upp, var inte ledsen, allt är bra!"