Ikväll fick jag både säja god natt och hej då till äldsta dottern. I morgon återvänder hon till Göteborg, då jag är på jobbet. Sedan dröjer det tre veckor till vi ses igen, hon kommer hem till jul. Det har varit härligt att ha henne hemma och vi kommer att sakna henne!
Det har varit mycket prat om planer, önskningar, drömmar, val, beslut och beslutsångest de här dagarna.
Jag inser att det är oerhört svårt att ge kloka råd, mest kan man bara lyssna och ge en och annan synpunkt. Fast man vill så gärna göra så mycket mer! Jag slog på nätet i ämnet och hittade en intressant artikel på nätet från mars 2008 i Svenska Dagbladet, där Kvartslivskrisen beskrivs, dvs övergångsfasen mellan ungdom och vuxenliv. Gunnel Jacobsson, psykoanalytiker och forskare, har skrivit en doktorsavhandling om hur det är att stå på tröskeln till vuxenlivet på 2000-talet.
Kvartslivskrisen är ett fenomen med olika frågor men temat och förhållningssätten är densamma; det handlar om att du måste välja och vilka konsekvenser valen kommer att få för hela ditt liv. Många unga tror att det är nu - eller aldrig!
Kanske har det aldrig tidigare varit jobbigare än nu att gå från barndom till vuxenliv. Den nya individualismen ställer högre krav på oss, medieutbudet ökar och internet kopplar upp oss mot världen. Världen finns närmare inpå oss än någonsin, Det gör de unga både mognare och skörare.
Experterna påpekar att "ni är den första generationen som inte kommer att få det bättre än era föräldrar."
Tidigare fanns tydliga livsövergångar som markerade starten på vuxenlivet. Nu blir det en fråga för ditt eget inre och ett naturligt utvecklingssteg blir till en psykologisk utvecklingskris som går ut på att förändra den egna självbilden. På grund av bl a arbetslöshet, bostadsbrist och ökad konkurrens kastas den unga människan ut i ett slags ingenmansland och kvartslivsövergången kan dra ut på tiden i över ett decennium.
Vi föräldrar vill gärna tro att vi har makten att göra våra barn lyckliga. Det kan vi inte, livet går sina egna vägar.
Om det är en tröst i det hela vet jag väl inte direkt, men jag förstår att det faktiskt är så det är. Livet går sina egna vägar med oss och var och en måste ta tag i sitt eget liv. Men så länge jag lever så finns jag ändå där för mina barn och gör vad jag kan, när dom behöver mig. Ens barn är ju det mest värdefulla man har!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar