Tanten i mej!

Idag fick jag hastigt och lustigt en klipptid, så efter första dubbellektionen cyklade jag i racerfart till min frisör och satte mej tillrätta. Hon klippte ganska mycket, för det var nästan fem månader sedan jag var där sist. Tyckte det såg rätt ok ut på plats. Sen cyklade jag hem för en tidig lunch innan arbetsdagen skulle fortsätta. Då tittade jag mej i spegeln och insåg att det var TANTVARNING!!
Jag har kallat mej själv för tant sedan jag fyllde 50 och tycker att det känns rätt ok. Ungarna i skolan brukar säja att jag minsann inte är någon tant, men numera tycker jag inte att det ordet klingar dåligt, däremot i 30-årsåldern var det ett "hatord".
I wikipedia står; "Tant är ett tilltalsord som användes av barn till kvinnor i 40-årsåldern och uppåt. Det uppfattas numera ofta som lätt nedsättande eller ironiskt när kvinnor använder det om sej själva."
Jag tycker nog att det är ett rätt gulligt ord och jag tänker mej ett rejält fruntimmer med fotriktiga skor och en rejäl handväska, eventuellt också en söt liten hatt. Jag tänker mej en som bakar, syltar, saftar, virkar och manglar-precis som jag gör.
Dock var tanten som mötte mej i spegeln inte lika cool. Hon såg bara trött ut med mörka ringar under ögonen och en skrynklig liten snörpmun-lite surkärring över det hela. Inte kul!! Börja kanhända känna av lite åldersnoja med tanke på att min födelsedag närmar sej och dom siffror som jag fyller inte känns som det är jag.
Men, men - det är bara att acceptera, man kan ju alltid försöka undvika speglar. Och framförallt; motbevisa att jag faktiskt inte är någon surkärring!!