Visst är det en fin liknelse!?!!
När vi flyttade hit till vårt radhus, för 18 år sedan, ville jag så gärna ha ett piano. Bägge pojkarna spelade, på en liten keyboard som vi köpt begagnad. Dom slutade efter några år, men då började dotter Karin ta lektioner. Själv hade jag tagit pianolektioner i nästan 10 år, började då jag var 5 år och slutade när jag var 14-15 år.
Vi tittade runt på olika firmor, men alla pianon var så stora, och enda stället där vårt piano skulle få plats, var i hallen. Men så föll det sig så att min bror, både musiker och musiklärare, skulle sälja sitt elpiano, för att köpa ett nytt, bättre. Hans gamla piano var litet och nätt och blev vårt för 500 kronor! Det passade perfekt in i vår smala hall. Lycka!!
Många melodier har spelats över tangenterna sedan det pianot kom in i vårt hus. Främst dotter Karin, men även jag sitter och klinkar emellanåt och när det kommer gäster på besök som kan spela, så blir det alltid en litet trudelutt. Det är något visst med musik.
Och visst är det så i livet att både de svarta och vita tangenterna behövs för att det ska bli musik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar