Om 12 dagar är det 6 år sedan pappa Arne dog! Jag saknar honom! Letar bilder på honom och vill minnas!
Jag ångrar bittert en sak, och det var att jag inte besökte honom då han somnat in.
Sista gången jag såg honom satt han i bara skjortan, halvt nedsjunken i en rullstol, halvvägs ut i korridoren på Akademiska sjukhuset. Hans annars så prydligt vattenkammade hår stod rätt ut, han var orakad och blicken ängsligt förvirrad. Han förstod nog inte vem jag var. Jag fick kalla på personal som kom för att lägga honom i sjukhussängen. Han blev arg och gjorde motstånd. Han var oerhört stark och personalen fick kämpa. Det gjorde så ont i mig, jag grät. Sen satt jag vid hans sida och höll hans hand till han somnade.
Tre, fyra dagar senare satt jag hos frisören och när jag var färdig skulle jag upp till pappa igen. Precis då ringde telefonen och jag fick reda på att han var död. Jag hann aldrig träffa honom igen. Det sista jag minns av honom var den där bilden, förvirrad, halvnaken i rullstolen. Inte helt olikt bilden av Gustav Fröding i vit skjorta, sittandes i en säng på mentalsjukhuset.
När pappa sedan var iordninggjord avböjde jag att komma till honom. Jag ville minnas honom som levande.
Tyvärr, sitter den där förvirrade pappan kvar på min näthinna. Jag borde besökt honom för att se att han fått frid!
Därför bläddrar jag i gamla album och letar fina bilder på min pappa. Den här bilden är tagen 1961. Pappa är 40 år och jag, min syster (förmodligen även någon av mina bröder, som tagit bilden) är på söndagsutflykt medan mamma jobbade extra på televerket. Han hade det inte lätt min kära pappa, med polion som drabbat honom på 50-talet. Men han är fin, och jag är glad att han var min pappa.
Maken och jag tog med dotterns hund på promenad till kyrkogården nu ikväll, där vi tände ljus för våra pappor. Sen gick vi hem och badade bastu och avslutade helgen med god mat, rödvin och ostar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar