Avund, en av dödssynderna!

Jag fick en förföriskt, vacker kokbok av min äldste son, när jag fyllde år; Leila Lindholm "One more slice". Det är underbara bilder på vackra människor i fantastiska miljöer. Det är ljuvliga matbilder, man nästan känner dofterna när man vänder blad i boken. Och Leila, denna urkvinnans uppenbarelse! Hon står där med sina stora,bruna, varma ögon, sitt milda leende, det halvt rufsiga, solblekta hårsvallet, den snällsexiga klyftan i urringningen och med den solbrända, gyllene huden. Ja, hon står där i köket och rullar avslappnat på pastamaskinen, hon går, helt naturligt, med en jättekorg med solmogna vindruvor på den lilla grusvägen i skogslandskapet, hon tar leende ut en plåt färdiggräddad pizza ur ugnen, hon sitter vid middagsbordet, med vackra, samspråkande gäster runt bordet, samtidigt som hon håller en glad, jollrande söt bebis i famnen. Hon står med armen runt en kostymklädd stilig man på trädgårdsfesten och ler förföriskt upp mot honom med en liten drink i handen, hon rör om i en salladsskål, samtidigt som hon håller en degspatel i ena handen och skrattar mot en annan vacker,leende kvinna som står framför en vedeldad ugn och håller ett vinglas i handen. Jag kan räkna upp hundra fler bilder som är sådär helt perfekta och jag erkänner villigt: JAG ÄR SÅ AVUNDSJUK!! Det borde vara JAG som är på dessa bilder, i dessa fantastiska miljöer, med denna underbara matlagning och alltid med ett vackert leende på välmålade läppar, det burriga håret (som aldrig lämnar efter sej hårstrån i maten) den sexiga klyftan och de vackra, skrattande gästerna som njuter av min mat-men aldrig föräter sej och blir tjocka och feta,utan bara är vackert uppklädda och avslappnat diskuterar livets väsentligheter.