Tjorven spelar kort

Igår frågade äldsta barnbarnet mig hur jag såg ut när jag var liten. Jag berättade då att jag såg ut ungefär som Tjorven på Saltkråkan, och så tog jag fram mitt första fotoalbum och slog upp en bild. Till saken hör att barnbarnen var osäkra på vad Saltkråkan var, men yngsta dottern som också var hemma skrattade högt när hon slog upp en bild på Tjorven; -Haha, mamma, du är verkligen identisk med Tjorven! Ja, samma runda kinder och lite knubbig om magen, frisyren inte heller helt olik, men det var väl vanligt på 60-talet. Mamma lät mig inte ha långt hår, om du klipper ditt hår blir det tjockare sen, påstod hon....

Vi var till svampskogen även igår, tillsammans med barnbarnen, yngsta dottern och lilla vovven. Höstvädret var soligt och vi hade matsäck med och alla var glada och svampkorgarna blev halvfulla. 7-åringen var jätteduktig på att rensa tillsammans med farfar och faster, samtidigt som dom lyssnade på historiepodden! Jag lagade middag under tiden.

Och så idag visade sig höstvädret från en annan sida. Regnet har vräkt ner i omgångar. Så typiskt, eftersom äldsta barnbarnet hade fotbollscup halva dagen och familjen skulle flytta ut.

Själv har jag suttit i drygt 4 timmar och spelat kort! "Finns i sjön" och "Vänd-10". Först tillsammans med 7-åringen och senare på eftermiddagen med 8-åringen. Båda två riktiga korthajar, skolade av sonen, som har både pokeransikte och är en sådan som planerar sitt spel och verkligen lägger upp strategier. Själv spelar jag bara utan en tanke, vilket också gör att jag ständigt förlorar.

Men det kunde jag ju bjuda barnbarnen på, sista dagen dom nu bodde här. När pappan hämtade upp dom ikväll sa dom; -Hur kan det redan ha gått fem veckor??

Så då fick farmor en liten tår i ögat när jag kramade farväl och följde med till bilen och vinkade av.

Det är en ynnest att barnen trivs här och känner sig hemma och jag älskar dom så mycket.

Men självklart blir det också skönt att rå sig själv.

Jag håller på att förbereda middagen, har tänt ljus och dukat fint. Höstmörkret sänker sig utanför fönstret. Det är oktober, och det märks. Om en halvtimme kommer maken hem från Sirius-matchen och vi ska äta tillsammans, bara han och jag. Det blir också mysigt!