....nej, för det var i tallen han skyndade sig att klättra upp när jag passerade med lilla vovven. Vi kikade lite på varandra innan jag och vovven fortsatte framåt och ekorren vidare uppåt. Huruvida han skalade kottar eller inte, det fick jag aldrig reda på!
När man inte går så fort (vilket man numera inte gör med lilla vovven, som har blivit gammal och förmodligen har artros och varken går så långa sträckor eller särskilt fort) då hinner man upptäcka så många små, fina och lustiga saker och detaljer. Idag kom jag t ex hem med massor av fina löv i vackra färger som nu ligger på pressning. Det där med att "skynda långsamt" är inte så dumt!
Och något annat som inte är så dumt, är dagens citat från Sofia Sievertsdotter;
Det jag kan bära är så litet. Det som bär mig är så stort.
Tack för att vi får vara med om ännu en dag. Tack för att vi har en kraftfull röst att använda och en inre röst att vägledas av. Tack för att vi kan resa oss upp, ändra riktning och bara bära det som är vårt att bära. Tack för att det är tryggt att slappna av och vila. Tack för att vi kan avstå från det som inte får oss att lysa. Tack för att höstlöven visar vad tillit är. Tack för att vi kan stänga av bruset av möjligheter och val. Tack för att det goda från varje erfarenhet kan borra sig så djupt inom oss att vi läker. Tack för att vi får vara både små och stora, sårbara och starka samtidigt. Tack för att vi inte behöver förstå allt. Tack för att vi får äga våra upplevelser. Tack för att jorden bär oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar