Paris is always a good idea...

Den här bilden är dagens (kommande veckans) verklighet för maken och mig!

Hussen och matten till bulldoggen Frasse, flög i morse till Paris! Äntligen, skulle jag väl säga, det var en resa som skulle gått av stapeln för två år sedan, men som ställdes in pga pandemin. 

 Jag var tvungen att leta upp mitt gamla fotoalbum och bläddra fram slutet av juli-början av augusti 1981, när jag och maken senast var i Paris. Vi hade cyklat genom Frankrike och avslutade i Paris varifrån vi skulle pollettera vår tandemcykel och själva åka tåg hem till Sverige. Jag hade precis kommit in på textillärarutbildningen. Oj så länge sedan det känns. Och är.....Men bilderna är fina och jag funderar på om det inte är dags att åka tillbaka snart.....

För "Paris is always a good idea", lär självast Audrey Hepburn ha sagt!

Flyttkartonger och tårar....

 Efter en stadig plättfrukost gav vi oss iväg och hyrde en släpkärra för att sedan påbörja flyttande av kartonger och möbler. Från ett förråd i Boländerna och från sonens renoveringsobjekt till hus. Hem hit till vår källare. Den har verkligen varit föremål för olika typer av boenden genom åren. Så bra att ha!

Det har burits, det har kånkats, det har gråtits. Det har staplats, det har möblerats, det har möblerats om, det har gråtits. Det har stuvats, det har organiserats, det har omorganiserats, det har gråtits.

Jag har hamnat under kläder, när en klädstång brakade samman av tyngden av kläder. Där blev det ändå ett befriande skratt.  Liksom när dottern gick på -en sedan länge bokad- matine med sitt gudbarn som ska fylla sju om en månad och hon sa till honom; -Om dom frågar hur gammal du är, så måste du ljuga lite och säga att du är 7 år. Han tittade allvarligt på henne och sa -Man får inte ljuga! Som tur var, frågade ingen.

Ett steg i taget, ett steg i taget. Så ska det nog gå! 

Och i morgon kommer äldsta dottern och hennes maken hit för en natt, det kommer bli ett skönt avbrott i sorgeaerbetet!

Återkommer på måndag!

Njuter av rosor

Ännu kan man plocka in rosor från trädgården, det är i slutet av oktober, men vår buskros fortsätter att leverera!

Och rosor kan vi behöva.

Yngsta dottern har brutit upp från ett 7-årigt förhållande och det ligger som en sorg över hela huset. Jag kan bara hålla om, stryka rygg, leverera pappersnäsdukar och lyssna. Allt arbete pågår i henne och i honom. Det är smärtsamt och tungt och det kommer att ta tid.

Hon är högkänslig och ser till hur alla andra mår och har dåligt samvete över en massa saker. Galet, säger mamman, stryker ännu mer rygg och sväljer sin egen gråtklump som sitter i halsen och vill ut.

Känner ju igen mig i henne, önskar att jag hade haft min nuvarande erfarenhet, när kärlekssorgen drabbade mig en gång i tiden. 

Samtidigt som jag ser det som en god egenskap att hon har medkänsla. Men man kan inte låta medkänslan till andra gå ut över sig själv. 

Det gagnar varken dig själv eller den andra parten.

Ibland fungerar det bara inte, hur gärna man än skulle vilja. För att överleva och fortsätta LEVA; så måste man bryta upp och vara stark i den känslan. Hitta sin självkänsla, sitt självförtroende och lita på det man hittar! 

Och under tiden så njuter vi av rosorna och låter tiden gå!

 

Socktober-skörd 2022

 Nu ligger årets "socktober-skörd" på blockning. Jag fick ett presentkort av en kollega när jag slutade jobba i våras, och det användes till inköp av garnet Sisu, som nu alltså blivit tre par jul-sockor i tre olika storlekar. Ska bli till tre av mina kära flickor.

Jag brukar utmana mig att testa lite olika mönster när jag ska sticka sockor. Det finns nämligen väldigt många olika sätt att  sticka sockor på.  Baby-sockorna hade häl med förkortade varv, det har jag testat förut och tycker blir bra. De stora sockorna hittade jag i en bok jag lånade på biblioteket, och den hälen tyckte jag inte alls om, den skulle sys ihop med mask-stygn, och jag tyckte det både var krångligt och blev lite osmidigt. Men nu har jag testat det, så då vet jag. 

Nästa stickprojekt är tröjan av garnet inköpt på Island. Men samtidigt har jag ett broderi-projekt som pockar på uppmärksamhet, så jag får se vad jag väljer att starta upp med. 

Det finns ju så mycket roligt som jag vill göra!!

"Skogsbadat"

Skogsbad innebär att man ska vara i naturen med öppna sinnen. Att genom syn, hörsel, smak, lukt och känsel vara mer i nuet för att komma åt hälsofördelar. Man kan t om utbilda sig till "Certifierad Skogsbadsguide"! Idén kommer ursprungligen från Japan, som en motvikt till stress och utbrändhet, Den uppstod på 1980-talet och har sedan dess spridit sig runt om i världen. Vetenskapliga studier i Japan har visat att skogsbad minskar stressnivån.

Alltså det sistnämnda behöver man väl inte direkt läsa sig till, för det känner man! Det är ljuvligt att vistas i naturen och där blir liksom automatiskt alla sinnen öppna. Du hör, du ser, du känner dofter och ibland smakar man på bär eller rötter. Märkvärdigare än så är det inte.

Idag drog vi iväg efter lunch. Ursprungligen skulle vi leta upp en del av Linné-stigen i Jumkil, men där vi skulle ställa bilen var parkeringen blockerad så vi drog till vårt svampställe i närheten och fyllde två kassar med höstkantareller.

 Närmare bestämt blev det en nätt hög på dryga 7 kg!  Då gäller det att försöka fortsätta behålla det lugn man fick i skogen, när det kommer till rensning.....

När höstlöven faller.....

 Så var det dags för veckans bad! Regnet hängde i luften, dimslöjorna svepte över Mälaren/Ekoln och i viken skränade hundratals med gäss. På väg till badet mötte jag v-formationer i skyn, gäss på väg att flyga söderut. Kanhända var det en samling i viken för att bestämma vilka konstellationer som skulle flyga ihop?! Vad vet jag? Bara att badet var ljuvligt. Jag hade lilla vovven med mig och hon satt tålmodigt och väntade. Jag gick i och doppade mig tre gånger och efter påklädning drack jag min varma choklad och satt och tomglodde ut över vattenspegeln och alla skränande gäss. Björklöven ligger nu i drivor på bryggan och gräset, snart är förmodligen träden helt kala. Det är spännande att följa höstens utveckling på nära håll, jag är så tacksam över att ha den möjligheten!

Som det stod i nyhetsbrevet från Sofia Sievertsdotter idag;

När höstlöven faller, låt oss bygga ett nät inuti som fångar allt magiskt vi får vara med om under en dag. När vi tvivlar, låt oss våga släppa taget om det vi bär med oss för säkerhetens skull. När vi tror att vi vet allt, låt det oförklarligt vackra svepa med oss och beröra oss till gåshud och tårar. När vi saknar hopp låt oss duscha bort rädslan, låt oss dansa bort oron och låt oss minnas att vi duger som vi är, precis som eklöven i höstsolen!

New York-känsla i Västerås!

Och anledningen till den känslan var det här hotellet! Järnbalkarna, de råa betongväggarna, inredningen, hissarna, de öppna lokalerna, det mörka och murriga, alla människor, stämningen. 

När jag vaknade upp i min sköna säng igår förmiddag och kikade ut genom fönstret och såg de där järnbalkarna snett över de höga fönstren, tegelväggen i vinkel med alla fönster och balkar och så den blå himlen (vi bodde på elfte våningen), så förflyttades jag för ett par sekunder till New York.

Anledningen till vistelsen där var att fira min storebror som idag fyller 80 år. Han bjöd syskon, barn och barnbarn på fin-firande, och det var så galet trevligt och lyckat! 

Och framförallt så lyxigt! Trevligt att kliva ur sina myskläder och klä upp sig. Dottern fixade min sminkning så jag kände mig lite extra fin.

Och så fick jag plötsligt en sådan lust att återvända till New York, alltså det riktiga!

Får nog skriva upp det på min "göra-lista"!!

 

Darrade som ett asplöv...

...gjorde jag på förmiddagspromenaden idag! Inte av rädsla, men av köld. Frosten slog till i natt och jag letade fram tumvantar och pannband till mig och tröja till lilla vovven, men jag önskar att jag även haft ullunderställ, när vi tog vår förmiddagspromenad. Numera går lilla vovven väldigt långsamt också, så man får inte upp värmen. Men solen sken och naturen är fortfarande mäktigt vacker i sin färgrikedom.

Det gjorde att jag fick för mig att göra en lönnlövs-krans på eftermiddagen, medan solen fortfarande lyste in på vår altan. Fram till klockan 14 går det att sitta ute, sedan försvinner solen bakom grannens päronträd så här års, när den inte orkar så högt upp på himlen.

Jag hade sällskap av lilla vovven som låg och njöt i solskenet på fårskinnsfällen.

Så här färg-glatt blev det vid ytterdörren. Nu får vi se om den kan hålla sig någorlunda fin tills det är dags att sätta upp en adventskrans!

 

Spara på höstfägringen

Kokböcker är inte bara bra på att bidra med recept. Dom är ypperliga för att pressa höstlöv i. Lagom tjocka och tunga. Sätter man sedan en skorpburk ovanpå, så blir pressningen perfekt!

Idag tömde jag ut innehållet på min bricka.

Sedan värmde jag paraffin över ett vattenbad. Det fåniga är att jag -sedan vi skaffade induktionshäll- trott att jag inte kunde smälta mitt paraffin, eftersom det är stelnat i en gammal, gammal aluminiumkastrull och inte använd på säkert 10 år. Idag kom jag på att det går att lägga kastrullen i en annan, något större kastrull, och värma över vattenbad. Det gick utmärkt!

Och voilá1

Höstlöv som blivit blankare, färgstarkare och något mer hållbara! Perfekta till att piffa upp höstens middagsdukningar med!

 

Vegetarisk tisdag

När man tittar på den här hjärtskärande bilden, så känner man sig mer eller mindre som en mördare när man tänker på allt kött och all fisk man stoppar i sig!

Maken fick en bok som gåva när han gick i pension; Det goda livet av Tareq Taylor och Sara Ask. Det är inte en enbart vegetarisk kokbok, men det är recept med mycket vegetariskt som grund och maken har läst den grundligt och har nu börjat införa åtminstone en dag i veckan som helt vegetarisk. Det började förra tisdagen med rårakor och morots-sallad och idag blev det palsternacks-morots-halloumibiffar med klyftpotatis och tzatsiki.

Båda dessa middagar har varit jättegoda, absolut, och jag har inget emot vegetarisk kost. Gjorde ju för övrigt en vegetarisk gulash-soppa igår, men att enbart gå över till denna kost, det är inget för mig. Jag jobbar efter mottot "lagom är bäst". Varierat är bäst i min värld och jag vill ha både kött, fågel, fisk och skaldjur i min kost. Mat är en stor och viktig del av livet, det är dessutom en rolig del. Både att laga och att äta!

Min livsperiod då jag höll på med fasta och detox är helt över. Jag tänker ibland att jag kanske borde minska ner på mitt vindrickande, men i nästa stund så tänker jag även här att "lagom av allt är bäst", och att en varierad kost och lite vin ganska ofta inte kan skada utan bara gör gott för kropp och själ. 

Och jag känner kanske framförallt att det är skönt att själv ha kommit till den slutsatsen. Tidigare läste jag så många hälsotidningar och sidor på nätet, så många tyckanden om hur du ska leva, hur du ska äta, hur du ska om allt möjligt. Nu känner jag äntligen att jag verkligen vet bäst om mig själv. Ett uttryck som jag för övrigt har lite roligt åt, eftersom min äldsta dotter alltid sa det med bestämd röst, som liten, när man försökte få henne att göra olika saker. - NEJ, för jag vet bäst om mig själv!

Jag vet inte om hon faktiskt visste det i alla sammanhang, men jag känner att nu kan jag -med 64 års erfarenhet- med rätta säga det!

 

Måndagslycka!

Så var det dags för veckans bad! Jag cyklade direkt från frisören ner till Vårdsätrabadet. Det blåste lite ruggigt så jag behöll pannbandet på. Vattentemperaturen var 8 grader. Kanske blev det 7-8 simtag och sen upp och i kläderna och så sitta och dricka varm choklad. Vilken måndagslycka!!

På vägen hem stannade jag till vid en annan lycka! När jag var på utflykt med barnbarnen, första veckan i september, så hittade vi ett så fint äppelträd, liksom intrasslat i ett stort och stickigt slånbärssnår precis bredvid en hästhage i Hågadalen. Stora, röda, fina äpplen som smakar fantastiskt gott. Det har varit svårt att komma åt frukten och jag har både rivit mig och kommit hem med hår och kläder fulla av grenar och mossa. Skakar varsamt i trädet och får ducka för nedfallande äpplen, som jag sen krälar på marken, under snåret för att kunna plocka med mig hem. Men det är så värt det! Vi har ätit äppelkaka en gång i veckan sedan början av september tack vare detta träd.

 Så nu ska sena eftermiddagen ägnas åt att baka bröd, göra en äppelkaka, koka soppa och vispa ihop vaniljsås. Det är också måndagslycka!

Tiden, den tiden.....

 Fortsätter på temat "arkeologiska utgrävningar", för idag har jag letat igenom mina fotoalbum i jakt på ett foto på mig och min storebror. Fick lov att gå så långt tillbaka som till 1960! Herregud, 62 år sedan! Jag har nu skrivit ut detta foto och gjort det till ett födelsedagskort med rim, redo att användas nästa helg då den 18-åriga gossen på fotot ska till att fylla 80 år! Herregud igen, hur är det möjligt??

Tiden den är som den är, vi människor rutar in den i år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder. Nog har jag upplevt att det gått långsamt ibland, men för det mesta så känns det som att det går alldeles för fort. Särskilt numera!  Och så är det bara i mitt huvud, eftersom tiden är lika för alla, jämt. 

Det gäller att man gör något bra av sin tid och att man uppskattar den tid man har. Känna tacksamhet för livet, som verkligen inte är självklart! 

Jag har t ex haft en förträfflig söndag med gympa, skogspromenad och utefika. Nu ska jag stycka ett par kycklingar och laga till en Coq au Vin, vilket för mig är perfekt tillbringad tid! Särskilt som jag sedan dukar lite fint, korkar upp ett bättre rödvin och får umgås med maken och dottern vid middagsbordet.

Trevlig söndagkväll!

Siden, sammet, trasa, lump

 Här sitter jag och lägger sista handen vid en kjol som jag klippte till och har sytt på i veckan. Det var längesedan jag sydde något plagg till mig själv, men nu grävde jag fram ett sidentyg ur gömmorna, hittade ett gammalt blixtlås och ett fodertyg som passade till. Det enda jag behövde köpa var tråden. Och det var nog längesen jag behövde köpa en trådrulle, har för mig att jag betalade 28 kronor senast, men nu kostade samma typ av trådrulle 41 kronor!

Anledningen till detta projekt är att vi är bjudna på fest nästa helg. Jag har nästan glömt hur man klär sig, sedan jag slutade jobba går jag bara klädd i frilufts- eller mjukis-byxor och stora luftiga tröjor. Osminkad med håret i tofs. Ingen stil alls på mig, men väldigt bekvämt och skönt. I garderoben hänger inte många finkläder, och dom få som finns har många år på nacken och är använda flera gånger. Tänkte att jag faktiskt ville ha något nytt, och det här tyget är riktigt fint. Både i kvalitén och färgen, en grå-brun, kanske kan kalla den mullvadsnyans, med vacker glans. Modellen är sydd efter ett mönster som jag sydde en kjol i när jag var 19 år. Hade då varit i London och köpt ett fint Liberty-tyg. Jag älskade verkligen den kjolen och hade den så mycket att den blev utsliten. Av de hela bitarna sydde jag sedan en klänning till äldsta dotterns 1-årsdag. Jag sydde verkligen mycket längre tillbaka, barnen hade ofta hemsydda kläder. Återstår att se om jag kommer trivas lika bra i den här kjolen.

Ok. Men sammet, trasa och lump då? Jo, sammeten kommer sig av en blå sammetslångkjol som var mitt fest-alternativ i garderoben. Den är 20 år gammal och flitigt använd......

Trasa och lump har vi gott om på vinden där vi nu har börjat röja med besked. Känns som vi håller på med arkeologiska utgrävningar, maken och jag. Vi har redan kört två gånger till miljöstationen med gamla bäddmadrasser, extramadrasser och gamla skumgummidynor och kuddar som är sparade sen årtionden "utifall-att" och "kanske-bra-att-ha". Just nu hänger sonens studentkostym, gamla brudtärningsklänningar och trasiga skidjackor framme i hallen för att kastas eller lämnas till loppis.

Hur kan det bli så mycket grejer???

Men nu tar jag lördagkväll. Har blandat till en GT, satt på lite skön musik och ska krypa upp i soffhörnet med min stickning. Maken är på Siriusmatch och dottern och lilla vovven hos en väninna.

Ekorrn satt inte i granen....

 ....nej, för det var i tallen han skyndade sig att klättra upp när jag passerade med lilla vovven. Vi kikade lite på varandra innan jag och vovven fortsatte framåt och ekorren vidare uppåt. Huruvida han skalade kottar eller inte, det fick jag aldrig reda på!

När man inte går så fort (vilket man numera inte gör med lilla vovven, som har blivit gammal och förmodligen har artros och varken går så långa sträckor eller särskilt fort) då hinner man upptäcka så många små, fina och lustiga saker och detaljer. Idag kom jag t ex hem med massor av fina löv i vackra färger som nu ligger på pressning. Det där med att "skynda långsamt" är inte så dumt!

Och något annat som inte är så dumt, är dagens citat från Sofia Sievertsdotter;

Det jag kan bära är så litet. Det som bär mig är så stort.

Tack för att vi får vara med om ännu en dag. Tack för att vi har en kraftfull röst att använda och en inre röst att vägledas av. Tack för att vi kan resa oss upp, ändra riktning och bara bära det som är vårt att bära. Tack för att det är tryggt att slappna av och vila. Tack för att vi kan avstå från det som inte får oss att lysa. Tack för att höstlöven visar vad tillit är. Tack för att vi kan stänga av bruset av möjligheter och val. Tack för att det goda från varje erfarenhet kan borra sig så djupt inom oss att vi läker. Tack för att vi får vara både små och stora, sårbara och starka samtidigt. Tack för att vi inte behöver förstå allt. Tack för att vi får äga våra upplevelser. Tack för att jorden bär oss.

Flyttkarusell

Detta citat stämmer ju faktiskt! Och egentligen är jag glad för det. Alltså både för att jag är en människa (och inte ett annat djur), och för att väl både maken och jag skött oss så pass som föräldrar, så att våra vuxna barn faktiskt VILL komma hem igen. 

Sen är det inte meningen att dom ska det, men tillfälligt, när det krånglar med boende, så är det skönt att vi har möjlighet att klämma in extrafolk i vårt lilla radhus.

För igår flyttade yngsta dottern, pojkvännen och lilla vovven hem. Pojkvännen var dock bara här över natten, i detta nu, skjutsar maken honom till Arlanda, då han ska utomlands och arbeta en knapp månad. I början av november ska alla tre flytta till en hyreslägenhet.

Sedan, när vi inte orkar längre, kanske det blir ombytta roller?!

Jag har ju t ex mitt favoritboende i Insjön hos ena dottern, deras hus är verkligen som en dröm!

Men frågan är om det kommer att bli så populärt......

 

Vinterbada

 Här hänger min baddräkt på tork och i termosmuggen finns varm choklad spetsad med cayenne. 

Jag sa i ett svagt ögonblick i våras att jag skulle börja vinterbada, kommande säsong. Det ska ju vara så hälsosamt! Blodcirkulationen ökar liksom blodtrycket, stresshormonet sjunker och massor av endorfiner frigörs. 

Det kändes ju inte som något problem att bada i medelhavet för ett par veckor sedan, men det kanske inte räknas. Och förresten är det inte vinter än. Men om man nu ska börja vinterbada, så behöver man starta någonstans. Härda kroppen. Så idag bestämde jag mig för att ta det första steget.

Jag cyklade till Vårdsätra-badet, klädde av mig och hoppade i. Solen sken, det blåste friskt och termometern visade 11 plusgrader i luften. Faktum är att vattnet inte var så kallt som jag trodde. Och känslan efteråt var så skön. Jag klädde mig snabbt, läppjade på min varma choklad och satt kvar och tomglodde ut över vattenytan. Sen cyklade jag vidare längs med Fyrisån in mot stan, förbi Sunnerstagropen, Ultuna och Ulleråker, via stadsträdgården, uppför slottsbacken, förbi Botaniska trädgården och vidare hem. 

En fantastiskt skön utflykt! Nu återstår att se om jag kommer att hålla i genom hela hösten-vintern......

Aspelöv och lindelöv.....

... och skogen full av nötter! Så går texten till en visa, som jag undrar om man inte sjöng och dansade till på julgransplundringar när jag var barn. Konstig text, men slingan dök upp i mitt huvud under dagens skogspromenad. Visserligen såg jag varken lindelöv eller nötter, men asplöv i tusental täckte stigarna där jag gick. I allsköns vackra nyanser. Kan inte få nog av den fagra hösten. Det är en lisa för själen att vandra i skog och mark och bara insupa allt det vackra! Gick en riktig långpromenad i dag och bara njöt.

Skogen är full med djur också. Sonen körde på ett rådjur i morse strax efter klockan 6 när han var påväg till jobbet. Djuret sprang rakt in i bilen, han tvärnitade, krock-kudden utlöstes och djuret föll ner i diket och tvärdog. Sen blev det bärgningsbil. Tack och lov klarade sig sonen undan med en blånagel. När jag väntade vårt första barn, jobbade maken som tandläkare uppe i Skärplinge i norduppland. Det var tidigar morgnar och sena kvällar och många mil att köra varje dag. En höstkväll ringde han hem och berättade att han krockat med en stor älg. Vi hade en gammal Saab V4 utan krock-kuddar eller larmtjänst. Som tur är gick det också bra, men skärrad blir man efter en sådan händelse. Det är sårbart livet, eller som jag sa till maken vid middagsbordet; -Livet är en sorge-ö, bäst man lever ska man dö!

Åt detta ruskade han bara på sitt vackra huvud, och sen cyklade han iväg på möte med Friluftfrämjandets skridskosektion. Jag hoppas inte att han blir för sen, för jag har hyrt en film till ikväll; "Dag för dag". Lustigt nog handlar den också litegrann om liv och död. Dras jag till sådant nuförtiden eller vad.....?

 

Från barn- till hundvakt!

När vi kom hem igår, hade vi blivit med hund. Eftersom hon varit krasslig i flera veckor, var jag lite orolig, men tack och lov så har allt gått bra. Hon har velat gå promenader, hon har ätit och druckit och i natt låg hon tryggt ihoprullad vid min sida och sussade sött.  Nu är hon hämtad av sin matte, som samtidigt passade på att lämna av fyra kassar med kläder, en yogamatta och ett fotbad. På torsdag flyttar hon och lilla vovven tillfälligt hem hit. Pojkvännen ska arbeta utomlands en månad, lägenheten är såld och nycklarna till den nya hyreslägenheten får dom den första november.

Det är omväxling i huset kan man säga! 

Och nu blir det snart söndagsmiddag! Har en hjortsadel i ugnen, rostad potatis och rödvinssås därtill tillsammans med broccoli och ett bättre rödvin. Efteråt ska vi mumsa direktimporterad pecorino med tomatmarmelad och frökex. Söndagsmiddagarna är fortfarande lika mysiga, om inte ännu bättre, eftersom dom följs av en ledig måndag! Men veckoplaneringen ligger kvar som samtalsämne!

Huvudfotingar och andra barnbarns-grejer

Jag har alltid varit väldigt svag för huvudfotingar! Ni vet de där första avbildningar av människor som barn gör. Från att bara ha ritat streck och snirklar så plötsligt bara skapar dom en föreställande bild. Det är så underbart att se och försöka förstå vad barnet ser. På bilden ovan har Charles -drygt 3 år- avbildat sin mamma och pappa. Pappan är större och har svarta tänder (Ibland förstår man inte alltid hur dom tänker, sonen har kritvita  tänder....) Mamman har fått fem fingrar på varje hand, en viktig detalj! Ingen av föräldrarna har hår, trots att mamman har ett vackert blont hårsvall. Däremot hade han minuten innan ritat en jättestor nyckelpiga med burrigt "myr-hår".....

Det är inte alltid lätt att följa med i och förstå en 3-årings resonemang!

Vi har tillbringat ett dygn med de här tre människobarnen. Mycket hinner man göra!

 Bästa betyget man kan få var när jag låg och resonerade med 7-åringen innan sömnen igår kväll. Vi pratade om mardrömmar och jag sa att innan man somnade skulle man försöka tänka på tre bra saker som man varit med om under dagen. Då somnar man med ett leende på läpparna, och kanske man bara drömmer om glada saker, försökte jag säga. Han tänkte en stund och så sa han; en bra sak är att farfar och du kom och passar oss ikväll.

Sådant får en farmors hjärta att dunka lite extra.

Sen låg vi lite sämre till idag vid lunchtid när samma gosse förlorat i kortspelet Plumpen.....

Men i det stora hela hoppas jag ändå att vi ligger på plus!

Jag tänker t ex på hur 3-åringen "serverade" mig mat vid leksaksspisen, hur 1 1/2-åringen kiknade av skratt när vi sjöng "Lilla Snigel akta dig" eller hur 7-åringen passade innefotbollen till farfar. Hur 3-åringen sken upp när farfar sa att han sprang snabbast av alla på Knattegympan i förmiddags, hur 1 1/2-åringen med grönsnorsträngad näsa bara måste få ge farmor en puss eller hur 7-åringen blev glad när jag lärde honom lägga en ny patience.

När jag ska somna ikväll kommer jag alltså att hitta fler än tre bra saker att tänka på!!

 

Stigar i oktober!

 Naturen förbereder sig för vintervila. Allt har ett slut, allt har en början. En evig cirkel. En cirkel av evighet. 

Och mitt i allt detta finns du. Och du finns precis just nu. Minns att ta till vara varje andetag, varje sekund, varje minut. Lev! Älska! Andas! Upplev! Njut! Minns! Spara! Var tacksam!

Idag har det blåst och löven har flugit i luften, virvlat och snurrat runt. Dalat till marken, för att sedan lyfta och snurra runt, falla, lyfta, falla, lyfta.

Precis som livet självt. Det är upp och det är ner. Vi lyfter och faller.

Och jag går på stigarna i oktober. Jag upplever livet och är tacksam för allt jag har.

Jag har simmat, yogat, varit hundvakt, plockat äpplen, kokat en höst-soppa, svängt ihop en äppelkaka och bakat ett stort rågbröd.

Jag har pratat och haft kontakt med alla barn eller respektive-de mina.

I morgon kväll flyttar vi över till ett annat radhus för att passa tre små barnbarn över natten.

Återkommer lördagkväll.

After Work! ( Fast utan Work.....)

 Det gick så bra så!!

Hade en supertrevlig kväll med f d arbetskamrater på 7 Flaskor. Drinktemat var "De 7 dvärgarna" och jag hann med både Glader, Kloker, Toker och Blyger!  Fast Blyger var på tok för söt i min smak. 

Men vi hann avhandla både sommaren och terminsstarten och jag måste säga att när jag cyklade hem kände jag mig själaglad för att jag slutat arbeta som lärare. Jo, jag har inte en sekund ångrat att jag gick i pension inför höstterminen, men nu när jag fått höra dagsaktuell information/skvaller, så kändes mitt beslut ännu mer rätt. Vilken lyx att få vara ledig och bara rå sig själv!!

Och mina f d kollegor vill fortsätta ha mig med på AW, och just den "delen av jobbet" kan jag tänka mig att fortsätta delta i!!

Höst-kvällen var ljummen när jag cyklade hem i mörkret. Och jag fick en hälsning när jag skulle över Kungsgatan, då när den röda gubben gick över i grönt, sade en röst; Välkommen att gå över gatan, precis som du är!

Kanske inte en jättekostnad, men ibland undrar jag vad man prioriterar att lägga pengar på.......

Bio och te

 En inbjudande, vacker oktoberdag och jag har ägnat mig åt olika höstaktiviteter.

T ex har jag som avslutning på dagen varit på bio. Något som väl inte egentligen är årstidsbundet, men det känns extra mysigt att gå in och se en film, när kvällarna krymper och tidigt blir mörka och lite ruggiga. Jag blev bjuden av en f d arbetskamrat på "Bränn alla mina brev". En stark och vacker film med fantastiska skådespelarprestationer. Jag har inte läst boken av Alex Schulman. Den släpptes i slutet av 2018 och bara ett halvår senare så hade SF köpt filmrättigheterna. Berättelsen gjorde sig bra på film.

Och efter cykelturen hem i mörkret behövde jag smälta intrycken från filmduken, så det blev en kopp te vid köksbordet med tända stearinljus, också för årstiden passande!

När hjärnan löper amok

 Natten som gick, hade jag behövt den där lilla städerskan i min hjärna! 

Vaknade med ett ryck 01:15 och började mala på i orostankar över familjen som just flyttat ut. Dom har en galen bostadssituation, ett hus som är en ruin och behöver bli inflyttningsklart inom 4 månader men det mesta kring detta är olöst. Till det hör heltidsjobb, pendling och två skolbarn med sina aktiviteter och behov. 

Visst förstod jag att jag inte kunde lösa deras problem i mitt huvud på natten. Rent logiskt förstod jag det så bra, men det brydde sig inte hjärnan om. Den malde på med olika scenarier och jag fick hög puls och spänningshuvudvärk. 

När jag ändå höll på att oroa mig, så passade jag på att oroa mig för lilla vovven som är sjuk, för äldsta dottern som inte trivs så bra på jobbet och för äldste son med familj som har det stressigt i livspusslet med sina tre små barn, heltidsarbete och aktiviteter.

Var tionde minut försökte jag att lägga mig på rygg med ena handen på hjärtat och andra på magen och andas som jag lärt mig på yogan. Försökt förflytta mig till solstolen vid Medelhavet, där jag satt och njöt för en vecka sedan. Försökte höra vågorna mot stranden, känna den ljumma vinden mot mitt ansikte och se horisonten för mitt inre. Men efter 40 sekunder var jag tillbaka i malandet. Jag hörde klockan slå varje hel- och halvtimme ända till 05.30....

Så dumt!

Behöver jag säga att jag varit ganska trött idag? På gymmet svettades jag floder och tyckte det var extra tungt. Efter frukost satte jag ändå igång med att storstäda huset. Hittade små fot- och handavtryck på det mest underliga ställen tillsammans med paljetter, grus, gräs och dammråttor. Passade också på att putsa alla fönster och sätta upp höst-gardiner i hallen. Det skingrade mina tankar och gjorde mig fysiskt trött. Nu har jag också tänkt börja äta mineraler och magnesiumdroppar på kvällarna, så i natt hoppas jag att hjärnan tänker vila och drömma söta drömmar.

Bären varandras bördor, står det visst någonstans i bibeln (?), det låter ju såklart bra. Det tyder på att man hjälper varandra. Men att oroa sig hjälper ingen. Det stjälper bara mig själv!

Tjorven spelar kort

Igår frågade äldsta barnbarnet mig hur jag såg ut när jag var liten. Jag berättade då att jag såg ut ungefär som Tjorven på Saltkråkan, och så tog jag fram mitt första fotoalbum och slog upp en bild. Till saken hör att barnbarnen var osäkra på vad Saltkråkan var, men yngsta dottern som också var hemma skrattade högt när hon slog upp en bild på Tjorven; -Haha, mamma, du är verkligen identisk med Tjorven! Ja, samma runda kinder och lite knubbig om magen, frisyren inte heller helt olik, men det var väl vanligt på 60-talet. Mamma lät mig inte ha långt hår, om du klipper ditt hår blir det tjockare sen, påstod hon....

Vi var till svampskogen även igår, tillsammans med barnbarnen, yngsta dottern och lilla vovven. Höstvädret var soligt och vi hade matsäck med och alla var glada och svampkorgarna blev halvfulla. 7-åringen var jätteduktig på att rensa tillsammans med farfar och faster, samtidigt som dom lyssnade på historiepodden! Jag lagade middag under tiden.

Och så idag visade sig höstvädret från en annan sida. Regnet har vräkt ner i omgångar. Så typiskt, eftersom äldsta barnbarnet hade fotbollscup halva dagen och familjen skulle flytta ut.

Själv har jag suttit i drygt 4 timmar och spelat kort! "Finns i sjön" och "Vänd-10". Först tillsammans med 7-åringen och senare på eftermiddagen med 8-åringen. Båda två riktiga korthajar, skolade av sonen, som har både pokeransikte och är en sådan som planerar sitt spel och verkligen lägger upp strategier. Själv spelar jag bara utan en tanke, vilket också gör att jag ständigt förlorar.

Men det kunde jag ju bjuda barnbarnen på, sista dagen dom nu bodde här. När pappan hämtade upp dom ikväll sa dom; -Hur kan det redan ha gått fem veckor??

Så då fick farmor en liten tår i ögat när jag kramade farväl och följde med till bilen och vinkade av.

Det är en ynnest att barnen trivs här och känner sig hemma och jag älskar dom så mycket.

Men självklart blir det också skönt att rå sig själv.

Jag håller på att förbereda middagen, har tänt ljus och dukat fint. Höstmörkret sänker sig utanför fönstret. Det är oktober, och det märks. Om en halvtimme kommer maken hem från Sirius-matchen och vi ska äta tillsammans, bara han och jag. Det blir också mysigt!