Jag vet att min mamma ibland hade sådana där dagar när hon plötsligt var låg och ledsen. Hon förklarade aldrig varför, och det var jobbigt som anhörig att se.
I morse vaknade jag med lite av samma känsla. Kroppen kändes tung krönt av huvudet som en oformlig stenklump. Tankarna hängde inte riktigt med utan flöt som i kladdig sirap. Jag var ljudkänslig och samtidigt hade jag dåligt samvete.
För vem var jag att känna så när maken vaknat klockan 5 och nu var iväg och flyttade tillsammans med sonen?! Och så sonhustrun som är stor som ett hus och också ska rodda i flyttbestyr och barn! För att inte tala om sjukvårdspersonal som sliter med covid-patienter. Alla sjuka och svaga i världen. Dom som lever i fattigdom och krig.....
Tänker man efter så har jag det makalöst bra och lyxigt!!
Allt jag behöver göra idag är att snart passa två gossar och så laga middag till flyttkarlar och kvinnor.
Och även om maken kläckte ur sig att "du ser trött ut", innan han drog iväg i morse, så tror jag att jag är ganska duktig på att dölja min dagsform för omvärlden. Fejka klämkäckhet och helt enkelt rycka upp mig och fortsätta framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar