I morgon är det fredag!

 Tänk så olika vi människor är. Jag slås ofta av elever i samma ålder i en klass, hur olika dom är. tänker och agerar. En kan vara nonchalant och verka totalt obrydd. I vad jag säger och i vad han/hon gör av ett lektionspass. Kan välja den lättaste vägen, sitta av tid, ljuga om vad som görs.

En annan kan vara hundraprocentigt fokuserad på arbetet, jobba självständigt, utnyttja tiden, vilja göra allting rätt. Skriva långa stycken om arbetsprocessen i loggboken.

Åldersspannet eller rättare sagt mognadsgraden i samma ålder är avgrundsdjup bland elever i samma klass.

Samtidigt är vi i mångt och mycket väldigt lika varandra. I högstadieåldern är det för väldigt många, kanske de allra flesta, oerhört viktigt att smälta in i mängden, inte sticka ut. 

Och så har vi familjen. Har den senaste tiden  haft möjlighet att jämföra maken och äldste sonen. Så lika i mångt och mycket. Energiska och arbetsvilliga, sociala och tävlingsinriktade.  Man brukar ju säga att "äpplet inte faller så långt ifrån trädet".

Och alla vill vi väl känna oss som speciella, som "a somebody". 

Kan jag få någon enda elev att känna sig lite unik och duktig så är väl mitt arbete värt besväret. Eller för den delen någon familjemedlem.

Sådant där sitter jag och funderar på en torsdagskväll i månaden mars när stormen Evert har rasat hela dagen och snötäcket ligger vitt utanför fönstret.

I morgon är det fredag!