Hur svårt kan det vara?!

 Om man kan räkna det som ett problem att man inte får till böjningen av nybakade mandelflarn, då är väl ändå livet ganska smärtfritt?!!

Och vem är jag att lösa alla andras problem?! Det går ju inte. Jag kan faktiskt inte ta på mig andras relationer, ekonomiska svårigheter eller stress. 

Ingen förväntar sig ju heller det. Men varför nästlar sig det då in i mina tanke- och i mina blods-banor??Galet är det! Ett påhittat ok att kasta av sina egna axlar! Något att jobba på. En utmaning!

En annan utmaning har mina döttrar och en av deras vänner tagit på sig. Nämligen att springa 100 dagar i rad, minst 1.6 km. Jag tror dom är inne på dag 9 eller 10 idag. Yngsta dottern hade idag ont i ett knä, men satte på sig knäskydd på dagens löptur, och höll sig till 1, 6 km. De tidigare dagarna har sträckan varierat från 4-8 km. Själv kan jag ju inte springa, men i morse tog jag mina stavar och gav mig ut för en rask morgonpromenad på 4 km, och då bestämde jag mig för att anta en egen utmaning och satsa på att "gå våren tillmötes" och se till att gå minst 4 km varje dag fr om nu fram till och med månaden Majs sista dag.

Idag tränade jag dessutom lite styrka när jag kom hem, men prio ett blir promenaderna. Hur svårt kan det vara?!!