När guiden är så duktig på att fängsla en med sitt berättande att man befinner sig i historien-då är det bra!!
Idag har jag suttit och sökt och läst på nätet om Axel Munthe och Hilda Pennington Mellor som vigdes i London i maj 1907. Han var 50 år, hon var 31 år. Det finns mycket spännande läsning. Det är många av dåtidens storheter med i kretsen kring familjen, det finns ett inredningsintresse, ett trädgårdsintresse och det finns intresse för musik, konst och teater, men det finns också svek, kärlekssorg, sjukdom, psykisk ohälsa och ensamhet.
Så min romantiserade bild som jag först fick när jag hörde ryktet om att huset var en s k morgongåva till hustrun, den har fått sig en törn. Det är tydligen just bara ett rykte.
Men jag vill veta mer, och jag vill åka till huset San Michele på Capri, det som Munthe byggt när han var läkare i Italien.
Dottern kom lagom som jag var färdig med den guidade turen. Då fikade vi och sen strosade vi runt i den vackra parkliknande trädgården.
Men idag är en ny dag och jag är kvar i det vackra huset på Vintergatan. Faktiskt byggt samma tidsperiod som makarna Munthe levde! En svindlande känsla! Kanske borde jag levt på den tiden, jag trivs ju så fantastiskt bra här.
Fast vid närmare eftertanke så är nog den här tiden betydligt enklare att leva i.
Bara en sån enkel sak som att jag kunde ta fram färdigplockade, köpta jordgubbar ur kylskåpet, mixa dom med stavmixer, vispa äggulor och grädde med en elvisp och sen stoppa hela härligheten i frysen så att vi har en jordgubbsparfait färdig till ikväll.
Det tror jag hade varit betydligt besvärligare för 110 år sedan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar