Den här bilden skickade min 25-åriga dotter till mig igår. Jag svarade att riktigt så illa har vi det inte, och att hon inte ska känna så, utan hon får bo kvar så länge hon vill. -Okej, till jag blir 45 då?. svarade hon. Jag räknade snabbt ut att vid det laget är jag 82, så jag svarade; -Ja, då får du agera hemtjänst åt oss!
Sen blev jag lite förskräckt. 20 år är faktiskt ingen särskilt lång period! Ska jag vara så gammal då!?! Det kändes inte alls roligt!
Men nu har jag läst lite tröstens ord ur Sofia Sievertsdotters bok "Tillitens väg"
"Det är inte alla förunnat att bli äldre, kliva igenom portar och undanbedja sig uppvaktning på bemärkelsedagar. Listor av tacksamhet, vardaglig tristess och böner för framtiden tillhör de levande. Födelsedagar är tillfällen att sätta nya guldkanter på årsringarna, men också en möjlighet att sknka tankar till dem som inte får räkna nya linjer under ögonen.
Att befinna sig i livets höst är att på vissa sätt sakta ned, men kanske också att höja tempot. Man inser att man inte har all tid i världen. Ålderdomens skönhet är den lagrade motsvarigheten till en bebis älskvärdhet. I början av livet, men också i slutet, är vi i extra stort behov av vård och vördnad. Varje rynka är en väg som modigt trampats, visat prov på hur man hittar kraften i berg- och dalbanor och står i jämvikt genom utmanande väder."
Maken och jag tog en kvällspromenad och rensade på svärföräldrarnas grav. Snart skulle min svärmor ha fyllt 95 år, svärfar 94. Apropå att åren går......
Det kanske är dags att höja tempot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar