Guldkorn i vardagen

Eftersom jag börjar lite senare på onsdagar kunde jag stavgå när solen gått upp idag. Termometern visade minus fem grader, så det blev vantar på!
Ungefär halvvägs passerar jag en fårhage som kantas av stora oxelträd. Imorse när jag passerade, hade solens strålar nått fram och tinat de frostbitna bladen, som plötsligt började snöa ner över mig. Jag var tvungen att stå alldeles still och bara lyssna och uppleva. Det lilla prasslet som uppstod när trädkronan släppte bladen, känslan när de kalla, fuktiga bladet träffade min kind.
Ett litet guldkorn i vardagen.

Ännu ett guldkorn ikväll, när yngsta dottern och jag tog med oss rotfruktspajen och åkte över till barnbarnet och hans mamma och delade middagen med dom. Bara för att vi ville träffas. Har gått alldeles för lång tid sedan sist. Jag tillbringade största delen på golvet och lekte och sjöng. Och när han pyjamasklädd och tandborstad tittade mig i ögonen för att sekunden efter lägga näsa och panna mot min kind och gnussa kändes alldeles fantastisk!

Maken kom hem strax efter att vi kom hem. Han hade också upplevt guldkorn idag och var på gott humör. Ett läkarbesök på Sophiahemmet hade tagit kortare tid än beräknat så han hade fått tre lediga timmar att promenera och äta lunch i höstsolen innan föreläsningarna på tandläkarhögskolan började.

Yngsta dottern var också nöjd med sin dag. Nervös som hon var i morse när hon begav sig till Stockholm för att klara av "risktvåan", dvs bl a köra halkbana. Allt hade gått bra och t om varit ganska roligt.

Guldkorn för oss alla alltså!