Ett liv efter döden?

Donationsveckan pågår för fullt.
När jag skulle gå hem från skivstångspasset ikväll stannade jag till vid bordet som var uppställt i receptionen. Cykelsadelskydd, kort, kundvagnspoletter och annat krafs med texten att det är viktigt att ta ställning.
Jag skickade in och anmälde mig för många år sedan, så i alla år har jag haft ett litet kort i min plånbok om att det är ok att ta mina organ. Stannade till och frågade om det fortfarande gällde. Tre vänliga kvinnor som stod som representanter för socialstyrelsen, som driver den här kampanjen, sa att det bästa var att anmäla sig igen via nätet, för då ligger mitt namn i ett register och är lättåtkomligt vid en ev olycka.
Sagt och gjort, jag slog mig ner vid datorn och fyllde i personnummer och namn. Skillnaden mot då på 90-talet, när jag anmälde mig sist, var att nu fanns det tre alternativ. Man kunde välja att bara donera organ, att donera både organ och vävnader eller att man inte alls vill donera något.
Jag kryssade i nummer två, dvs att donera organ och vävnader.

När jag cyklade hem slog mig en konstig känsla.
Tänk om det finns ett liv efter döden! Och tänk om min kropp då blivit av med njurar, hjärta, lungor, lever, tunntarm, hornhinnor, hud, benvävnad och hörselben.
Är det kört för mitt andra liv då??