Känslan efter lördagens teaterföreställning "Karl Gerhard" sitter kvar i kroppen.
Maken och jag pratade om det efteråt; våra föräldrar hur tänkte dom under den här perioden?
Förstod gemene man hur nazi-vänligt det egentligen var i Sverige, både hos kungahuset och hos regeringen? Hur reagerade man när Karl Gerhards kuplett om den Trojanska hästen inte fick framföras utan skulle tystas ned? Hur tänkte man när tyska transporter via järnvägen tilläts, när vårt grannland var ockuperat?
Svärmor var t om norsk flykting, medan mina föräldrar levde stilla på landet i Södermanland.
Hur mycket fick man reda på, hur mycket kunde man förstå?
Så synd att jag inte pratade med mamma och pappa om det här medan dom levde!
Mamma berättade om ransoneringskupongerna, hur svårt det var att få tag på matvaror. Hur dom kokade kaffe på cikoria och hur hon fick lappa och laga och sy om för att få kläder till barnen.
Men allt det där som hände i Europa, vad visste dom egentligen?
Så synd att jag inte pratade med mamma och pappa om det här medan dom levde!
Numera har vi nyhetsuppläsning en gång i halvtimmen på radio, ständigt kan vi vara uppdaterade via nätet och på tv är det många nyhetsprogram varje dag.
Då hade dom en raspig radioutsändning per kväll.
Samtidigt i dag, hur mycket orkar och kan man ta in av omvärldens nyheter? Det är krig, sjukdomar, naturkatastrofer, miljöhot, ekonomiska kriser osv, osv. Förstår man vidden av allt detta elände? Man lever i sin egna lilla värld och har nog med den.
Troligt är väl att det var så även för våra föräldrar, dom hade dessutom mycket sämre ekonomiska förutsättningar än vad vi har nu.
Jag kan i alla fall stilla mitt samvete med lite pengar; jag har ett fadderbarn och jag stöder cancerforskningen. En droppe i havet, men ändå en droppe.
Sånt har jag grubblat på idag!
Men jag har också grubblat på vår köksrenovering och för tredje gången anlitat kökspersonal på Ikea för att rita om skissen.
Stort och smått, så är väl livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar