Så vackert är landskapet nu i de sista skälvande andetaget av oktober.
Gryning och skymning nästan smälter in i varann och ljuset är trolskt innan det övergår i mörker.
Så vackert, nästan magiskt.
Upplevde det så tydligt igår och idag när jag, dottern och vovven bilade tur och retur Södermanland.
Vi har gjort ett litet besök i Sannerby. Lagade en liten födelsedagsmiddag till min bästa moster Inga som fyllde 87 år för en vecka sedan.
Det jag slogs av, i mötet med henne, gjorde mig lite sorgsen! Hon förminskar sig själv och allt det hon gjort genom åren. Mamma var också lite så, de sista åren hon levde. Förminskade sig själv och tyckte att hon inte dög något till som gammal kvinna. Båda två systrarna, kvinnor från en generation som var vana vid att alltid, alltid vara sysselsatta med något. Dom uträttade stordåd med att sköta familj, jobb vid sidan av och samtidigt "trolla" för att få pengarna att räcka. Och så när krafterna tryter så känner dom sig värdelösa.
Det är så tragiskt, så ledsamt.
Jag försökte uppmuntra henne med att räkna upp alla maträtter som jag älskat att äta av det hon lagat. Stekt gös, kalvsylta, köttbullar, limpor, färsk ärtsoppa, älgstek, våfflor, kardemummabullar, bondbönsvälling. Det enda jag inte tyckte om var råmjölkspannkaka och kalvdans.
Då skrattade hon ändå gott och mindes en gång när hon och storasyster Eva var små och skulle gå en promenad och mamma Tekla sagt -"När ni kommer hem ska ni få något att äta som börjar på R och slutar på A". Och hur vi gick och gissade på allt möjligt, men när vi kom hem och kände lukten utbrast vi båda besviket -Råmjölkspannkaka!! Vi tyckte inte heller om det!
Jag lovar dyrt och heligt att försöka att aldrig någonsin förminska mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar