Nej, jag har fortfarande inte kommit igång med min träning.
Jag som sa att jag i år minsann skulle köpa ett Friskis & Svettis-kort för att komma igång så smått igen. Efter ett uppehåll på 3 år. Exakt så länge sedan är det som min kropp tvärt sa ifrån. Mina knän och min rygg pajade samtidigt. Innan dess hade jag tränat i 10-12 års tid så gott som varje dag.
Det blev ett enormt avbrott i mitt liv, jag blev lite som en annan människa när jag inte kunde träna. Och jag saknar delvis hon som var träningsjaget. Saknar att få känna mig stark och fylld av träningseufori. Saknar mina snygga överarmar, mina magrutor och mina starka, seniga ben.
Jag har varit ute och kollat schemat ett otal gånger sedan januari. Inte hittat det jag söker riktigt. Något tar emot. Är det en rädsla för att jag inte ska klara av det, eller är det bara lathet och bekvämlighet?
Någonstans i mitt huvud är jag ju fortfarande hon som är vältränad, stark och energifylld. Men en blick i spegeln säger något annat.
Idag när jag satt och rastvaktade kom några killar i min klass och slog sig ner. Jag visste att en av dom varit en hel dag och testat för en speciallinje för bmx. Frågade hur det gått och han sa; Det gick bra, jag tog i så jag spydde! -Men det är väl inte riktigt klokt, sa jag. -Jo, det visar ju att jag ger allt, att jag har pannben, svarade han. -Jag tycker ändå att det låter vansinnigt man måste väl kunna hitta någon medelväg och ändå vara bra, fortsatte jag. -Fast du är väl en sån där som syr och bakar, det behöver man inte lika mycket pannben till, konstaterade han. Och det var då jag var tvungen att säga; Fast jag har tränat mycket, men nu säger kroppen ifrån. Varför sa jag så?
Jag måste hitta en gnista i mig som kan hjälpa mig att sätta igång någon form av träning. Är inte längre säker på att det blir genom Friskis & Svettis. Men på något sätt behöver jag hålla igång min kropp. Få tillbaka, styrka och energi, bli smidigare, rörligare och mjukare. Få bättre flås, uthållighet och ork.
Pepp på det;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar